i fjellens drifvor eller öknens sand, Hvarhelkt din vagga stod, — bland blomsHHler, det är ett heligt rum, ty himlens englar ha vakat der vid ljufva stjernors brand, och der har bönens hvita dufva flugit, och frid och oskuld tryggt till modershjertat smugit. Så låt oss älska utan flärd och villa vårt hem, vårt land, vår endaste relik, — och ej vår kraft i dagens chaos spilla; rikt är det nog, om kärleken är rik, I sjelfständigt nog, om intet slafviskt sinne I (det är ej fosterländskt) bor i vårt hjerta inne.