Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1849, sida 1

med någon värma, uttalar sina sympathier för Danmark i denna stund, får heta declamateur! Vi hysa all aktning för Aftonbladet, och stå i de flesta fall gerna i samma led, som det, men i detta hafva vi en motsatt öfvertygelse. Alla som vi känna, och kunnat inom vär inskränkta krets rådföra, hysa samma mening som vi. Upsala studentkorps lifvas af de varmaste sympathier för Danmark och den , heliga strideni och om Slesvig. Om det ligger någon sanning i uttrycket: Folkets röst är Guds röst, ; så ligger det en långt djupare sanning i det uttrycket: Ungdomens röst är Guds röst! Framtiden skall fullfölja och fullborda de framsteg, som nu göras, eller bittert begråta de felsteg, som tagas i frågan om våra danska bröders frihet och oberoende af tyskt öfvervåld. Hr Hjertas motiver för sin antiskandinavism, för sina tyska tänkesätt i tider, då svenska regeringen varit och kanske är sinnad att draga ut svärdet emot dem, lemna vi i sitt värde, och föreställa oss, att Aftonbladet, hvars redaktörer redan äro något ålderstigne män, icke kunna få i sina hufvuden, hvad de icke i ungdomen gillat och eftersträfvat, och att de således handla af öfvertygelse. Skandinavismen är för ung för dem. Aftonbladets öfvertygelse synes oss grundad, på hvad som det anser nyttigt för Sverige. Grundvalen har sken för sig att vara den rätta, men den är det endast ensidigt. Nytta blir så lätt egennytta, och egennyttan är alltid ensidig och leder i längden till förderf. Men skulle det vara nyttigt för Sverige, att i denna stund lemna Danmark åt sitt öde, och låta Tyskland taga Slesvig? Hvad blir följden? Inom hundrade år, skola tyskarne intränga i Jutland på samma sätt som i Slesvig och sedan fordra, att Jutland skall tillhöra Tyskland. De skola intränga på danska öarna, förtyska dem, och nalkas våra kuster. Sedan kommer turen till Sverige att förtyskas. Försök dertill hafva blifvit gjorda förr, och skola icke saknas hädanefter. Men det är långt dit ännu, menar man. Låt så vara. Det är en större fara för det närvarande. Det stora Tyskland ådagalägger genom sitt beteende, att det icke vågar angripa något annat land, än det lilla Danmark. De öfriga nationerna se likgiltigt derpå, att Danmark går under. Engelska premierministern vårdade sig icke ens om, att bryta de vigtiga depescher, som danska regeringen den 27:de sistl. Mars under det åtta dagars stilleståndet afsände, för att om möjligt erhålla fred. Sverige, svenska regeringen — huru handlar icke äfven det i denna lifsfråga. Här ser vi sålunda, att en liten stat icke kan vara säker om sitt oberoende, sin fred och bibehållandet af alla sina provinser, när en stor anfaller den. Sverige är en liten stat. Blir det nu en ,fait accompliv, och sedermera rätt, att Tyskland tar Slesvig, så kommer snart en mäktig stat, Ryssland eller Tyskland, eller England, och besätter t. ex. vårt Gottland. Det kommer lätt att gå för sig; de stora makterna bry sig icke derom, de gynna det, ty de älska den principen af egennytta, att de stora må äta upp de små. Danmark, som öfvergafs af oss i farans stund, skall då hvarken kunna eller vilja hjelpa oss. Nej! det skall svara, i händelse några lika ädla som kloka danskar behjerta vår nöd: det vore skadligt för oss sjelfva, ty vår handel skulle lida! Det är nemligen sannt, men till en del endast, att vår handel skulle lida genom ett krig med Tyskland, och blott så länge kriget räckte; deremot, om Tyskland får fast fot på Jutländska halfön och i Danmark, och utvecklar sin marin, så skall Sveriges handel om tio år vara utäten af Tyskarnas. Ve se nu att de hafva för princip att undertrycka den svagare. Men om tio år, tänka åtskilliga skeppsredare, då hafva vi med förtjenst dragit oss ur affärerna. Man är sig sjelf närmast, sådan är mången köpmans grundsats: Hvad gör det oss om efterkommande förlora? Hvad hafva vi att frukta af ett krig med Tyskland? Ingenting. Tyskarna kunna omöjligen nu