Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1849, sida 1

AA ——— —sä— för att nu ej tala om den massa icke-besutne innebyggare, som knappast kunna lifnära sig för dagen? — Må man genomläsa Forssells statistik, och man skall häpna öfver de bördor, som trycka allmogens skullror, oaktadt allt det välstånd, som man ser figurera i throntal och andra dylika officiella haranger. Säkert är, att i händelse nordamerikanska regeringen här i landet utfärdade en kungörelse om, att hvarje bonde, som med hustru och barn ville öfverflytta till Förenta Staterna, finge der till skänks en egovidd, i godhet motsvarande den, han härstädes innehade, och dessutom en del af rescomkostnaderna ersatte; så skulle mera än hälften af Sveriges allmoge följa uppmaningen och öfvergifva ett land, der dess medlemmar födas frie, men af en oförnuftig lagstiftning dömas att i all sin tid blifva trälar, bundne vid jordtorfvan, hvilken de kunna anse för en stor lycka att förmå bebålla. — Det är verkligen underligt, att icke ännu flere och större utvandringar egt rum, än de hitintills skedda. Enda orsaken dertill är brist på medel till bestridande af reseomkostnader, inköp af jord och den första bosättningen. Vore associations-iden mera spridd och rådande bland allmogen, kunde dock detta hinder till en betydlig del undanrödjas; men för att hos folket inplanta associationsanda tar sig nog regeringen i akt. Kan den ej herrska öfver ett lyckligt folk, så vill den åtminstone icke att folkets antal skall minskas. Den kan då åtminstone skryta öfver numerären, berömma sig af folkökningen-, såsom Carl XIV Johan vid så många tillfällen gjorde. Hvad välståndet bland befolkningen angår, så är detta i allmänhet regeringarne högst likgiltigt, blott ekat— terna regelmässigt ingå. För dem kan det allmänna välståndet gerna få existera endast och allenast på papperet, eller i deras smickrares krystade orationer.