— — prunkande i angenäm grönska. sregemente slöt sig till Kossuth, stär såsom fiende emot detsamma, skildrar i Augsburger allgekände mig och saluterade mig med sabeln. i det softa upplöser sig i enskilta fäktningar, blef jag getationen börjar sin utveckling med snabba steg. I Utsigterna för en blifvande höstrågskörd hafva alltså redan ljusnat. Rågfälten, som för ett par veckor sedan knappast kunde skönjas, stå nu Hvarjehanda. i En österrikisk officer, som förut tjent vid ett ungerskt husarregemente, men nu, sedan detta meine Zeitung följande scen från en kavallerifäktning mellan ungerska husarer och de kejserlige trupperna. — — — Vi stötte på en afdelning af det husarregemente, vid hvilket jag förut tjenat; lyckligtvis fogade ödet det så, att jag icke kom i handgemäng med densamma; min sabel hade likväl full sysselsättning den dagen. Det gjorde mig ondt att såsom fiender vara nödsakad betrakta dessa män, af hvilka jag sjelf bildat så många till dugliga krigare. Några husarer igenD de sprängde förbi. Efter den egentliga stridens slut, da det hela vittne till ett uppträde, som gjorde ett djupt intryck på mig. Min sadelgjord hade kommit i olag; jag höll derför stilla, för att sätta den i ordning, och blef sälunda ensam qvar på en liten slätt, som genomskars af en bred graf, hvilken man ej kunde sätta öfver till häst, emedan kanterna voro frusna och hala. Plötsligt såg jag en ungersk husar, förföljd af tvenne kyrassierer, spränga fram ur ett buskage på andra sidan om grafven. Enar denna åtskiljde oss och mina pistoler voro laddade, blef jag lugnt stående bredvid min häst, för att afvakta utgången. Då husaren kom närmare, igenkände jag i honom en : underofficer, som länge tjent under mig. oberäknadt att det här var allvar och gällde If eller död. Husaren red en präktig häst af den IH 4 ret i Galizien utmärkt sig, och jag hoppades att Ivanka, så hette han, igenkände mig och saluterade mig med sin sabel, i det han sprängde förbi. Grafven satte emellertid ett hinder i väI stod en kamp, som erbjöd en skönare och mera ådlaste ungerska race — insurgenterna äro i allmänhet väl beridne — och förstod att tumla derlig skicklighet. 4 I böjde han af till höger eller venster och det med sen sådan hastighet, att han undvek de förfärliga sår I pannan. Tag pardon! ropade kyrassiedarne. Tillochmed hingsten tycktes dela sin heratt gifva det sista afgörande hugget, iakttog en Det var en vacker, frisk och stark karl, då han för 6 år sedan lät värfva sig vid vårt regemente, en äkta Cuman från trakten kring Debreczin, vild och benägen för alla våghalsföreI tag, men ärlig och pålitlig, samt dertill en utmärkt ryttare och icke alldeles utan bildning, enär han var son till en förvaltare; han var, med ctt ord, ett ideal af en ungersk husar. Såsom underofficer, hvilket han blef efter blott två års tjenstgöring, var han alltid nära mig, och det smärtade mig, när jag måste skiljas från honom, Sednare erfor jag, att han under uppronästa gång få se honom som officer. Äfven on gen för hans flykt, han stadnade då, vände hästen och mötte modigt de framstormande kyrassiererna, för att bjuda dem spetsen. Nu upp— målande anblick, än någon konstberidarecireus, den eldige springaren med en verkligen vidunÄn kastade han om hästen på bakbenen, än hugg, kyrassiererna rigtade mot honom. Fäktningen blef allt hetare. Ungraren svängde sin sabel, med blixtens hastighet, men den studsade alltid med ett klingande ljud tillbaka från kyrassierernas ogenomträngliga harnesk. Redan hade husaren förlorat sin tschakå och blödde af ett —— rerna, men husaren reste sig högt i sadlen, svarade med stolthet: En Magyar wagyck (jag är en Magyar) och rigtade nya hugg mot motstånres stridslust. Hans svarta glänsande hud var betäckt med skum och svett, de röda näsborrarne voro vidt uppspärrade, den långa mahnen fladdrade vildt för vinden, de stora ögonen sköto blixtar. Gnäggande kastade han sig formligt öfver kyrassierernas hästar och slog och sparkade vildt med både framoch bakben. Det var den egendomligaste scen, man kan tänka sig. Slutligen, när ungraren ursinnigt framstormade, för af fienderna det rätta ögonblicket, böjde sig långt fram öfver hästhalsen, föll ut till ett hugg, och