Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1849, sida 1

Korrespondens. Stockholm den I:ste Maj. Denna karnavals-dag för Stockholms-boarne gynnas af det vackraste väder. Jag ser redan, då detta skrifves, en mängd menniskor utströmma till Djurgården och ekipagerna börja sin utfart. Man väntar, såsom vanligt, hela hofvet ditut; och då är alltid la haute volge äfven i rörelse. Allt antyder, att denna dagen måtte komma att blifva mera glänsande, än hvad den på några föregående år varit. Men under all denna yttre ståt och skenbara glädje, månne man kan anse mängden deltaga i vårfesten med lika glada känslor, som den förr en och annan gång gjort? Frågan är måhända djerf, emedan den är svår att besvara: icke för det, att man ju kan bedöma förhållandet: men för det, att man råkar hårdt bedöma, då man icke besvarar den till deras tillfredsställelse, som bemäktigat sig inflytelsen för dagen och frossa på företrädenas goda. Imellertid vågar jag bestämdt säga, att det ej är fallet. Det värsta, som kan hända ett folk, betraktadt såsom en samverkande del af krafter för mensklighetens utveckling, är att se den ena förhoppningen efter den andra gäckad; och detta är allt för tydligt vår närvarande ställning. Med stora steg frånträdas icke allenast de principer, som mängden i sin oskuldsfulla tillit trodde blifva framtidens, under det att den med ytterlig tålmodighet fördrog det gamla systemets olater, utan äfven de, som vår nya regering lofvade att antaga och följa. Snart ser man i nästan allt reaktionen vinna terräng, och befordrings-systemet, graceoch penningutdelningarne, titlarne, ordnarne, äro icke det värsta — utan sjelfva de vigtigare lagstiftningsoch regerings-ärendena visa sig smittade af konsiderationerna, biafsigterna, maktlystnaden och hemlighetsbegäret. Allt detta inverkar redan så pass på vårt samhällslif, att obelåtenheten låter känna sig; och folkets physiognomi är ganska märkbart förändrad på sista femtalet. Under det att ett ganska tydligt missnöje röjer sig i de s. k. bildade klassernas leder, ser man osedligheten och brotten antaga en vida farligare natur, än någonsin, inom de s. k. lägre samhälls-regionerna. Och endast blindheten och egenkärleken kunna förbise, att detta härleder sig just derifrån, att de lofvade reformerna, de trängande lagstiftnings-åtgärderne, de vidtagne ordningsanstalterna blott äro halfva, osammanhängande, förvillande och derföre olycksbringande, mera än sjelfva det åtminstone ordnade gamla tvångs-systemet. Nu göra små-tyrannerna allt hvad de behaga, under det att lagliga makten tror sig hafva gjort nog, då den doktrinerat på papperet. Denna skildring kan synas alltför skuggad; men den är sann; och den, som i den ej vill se annat, än en oskicklighet i färgläggningen, gör sig en origtig föreställning om den natur, som omgifver oss. Måtte den ej allt för länge miss