huset fanns nägot ... litet rum att hyra. ris, förträffligt inkörda, af lita så god ras, som w marit orimligt dyra både för den, fom föp — Granna drägter! ropade Beatrir häftigt. Hon sprang in i fin kammare. Marguerite följde henne. — Granna drägter! återtog hon öppnande en klädgarderob. Se der äro mina granna drägter! Hon tog i fina armar ett dussin klädningar af alla flag, af sammet, fiden, gaze musselin, eachmir, tastade dem på mattan och trampade dem under fötterna med ett ädelt förakt. Nunnan, ehurn föga frestad af werldens fåt och prakt, sudade likwäl, när hon såg dessa rita tyger blifwa så nedtrampade. — Jag förstår fullkomligt den känela, fom förmår dig att afsty lyckan, min bästa Beatrix: men hur will du komma derhän? — Wet jag wäl det sjelf? mumlade Veatrir, utom sig. Wid dessa och sick hon fatt uti en indiennetlädning, broderad med sille och guld. — Jag war lifwäl rätt nätt med den der! fade hon. Wid tanken på Maurice, lät hon klädningen åter falla. — Jag will ide mera fe den; fade hon, trampande ned den med foten, Det är den gamle token till general-uppbördsman, fom gifwit mig den. Hon inträdde i salongen, och gick af och an djupt fratad. — Dessa wacra möbler, fade hon genast, i det hon efter hwartannat fiadnade framför en förgylld konsol med marmorskifwa i mosaif, framför en pendvl, eicelerad af en Venerenuto Cellini, framför ett pianoforte af Erhard, en tasla af Descamps, och tjugo andra dyrbarheter, som skulle gjort heder åt en konungs salong; dessa wadra möbler tillhöra mig ide. Jag will återskicka dem till alla de personer, som ... — Pon ringde. En kammartjenare syntes redan wid dörren. — Jacaues! fan ni erinra er, hwarifrån jag fått denna tafla ? — Ja Madame. — Nå det är bra! jag will ej weta namnet. Gå och tag ned den, och skicka den nu på siund till den person, som den tillhör. Gör sedan på samma fått med alla de möbler, fom jag ide köpt sjelf. Exulle hon wäl möjligtwis blifwit galen? jade betjenten fatta för fig fielf. Han såg vå fin herrffarinna förwånad. — Men, Madame; betänk att denna tafla är juft på fin plats här. — Intet ord mera derom; fade Beatrir, med en befallande ton. Jag hoppas att man genast eftertommer min önskan. Men, först och främft, säg åt Vilhelm, att han ftrart spänner för, och bed portwakterskan komma in. Ehuru betjenten warit i tillfälle att säga fin mening inför Beatrir, hade hon talat till honom med en få öfwerlagd och bestamd ton, att han ide mera wågade göra minsia anmärkning. Han gick med tunga sieg, ide utan att hafwa taftat en missnöjd blid på den tlädsel, jom utmärkte Marguerite, hwilken likwäl ide rådde för något af allt detder. — En fogel med ledsamma förebud! mumlade han, i det han tillslöt dörren. — Min bäfta Marguerite! fade aktrisen, omfamnande fin syster. Jag är mydet ledssen öfwer att hafwa gjort dig till åffådare af mina galenstaper. Men om jag juft ffall säga det, är detta fanffe min fifta. — Jag wet ej, hwad jag fall swara dig, fade Marguerite. Ty jag infer ide än, om det är af dårffap eller klokdet du gör det der. Det enda jag märter, är, att du sjelf willigt gör denna återgång till dig fjelf. Den fifta dårstap, man gör, är nästan alltid början till en god handling. Unger är redan dygd; men den der ångern stall ide leda dig till dygden, emedan det ännu är en ny, belt werldslig passion, fom tommer dig att hata dina förra. — Hör min fradars sysier; du sörsiår mig ide. Men, jag skall också akta mig wäl att söfa tomma dig att försiå.... Betjenten tom i detiamma och gaf tilltänna, att portwakterskan wäntade i för. matet. — Såg åt henne, att hon kommer in. Portwakterskan var knappt öfwer tröskeln, när Beatrir frågade henne, om ej i Kanske, fade portwakterskan nigande, skulle det wara för denna fröken? — Det wore för min egen del; fade Beatrir. v Portwakterskan gjorde min af att ide försiå. Emedlertid, fom hon redan märkt aktrisens blethet och sorgsna sinnesstämning, tänkte hon att någon serdeles katastrof timat. — För er sjelf? fade hon, med en på en gång medlidsam och skämtande ton. — ty portwafterskan hade också haft fina lysande dagar. Man hade för något tiugotal af år fedan fett henne med någon framgång figurera i baletterna wid Porte Saint-Martin. — Ja, just för mig; fade Beatrir. — Min Gud! madame. Ja, nog ha mi det Lill det har nära nog utseende af en windskupa. — Det är just hwad iag behöfwer; fade Beattir. — Men jag får lof göra madame uppmärtsam på, att till detta rum hör hwarfen ftall eller wagnslider. ! — Det år bra. Gå och öppna fönstren. masiadd der. Portwakterskan gick, skakande på hufwudet. — Det är förspänt; sade kusken, som wisade sig på trösteln. — Wänta ett ögonblick; fade Veatrir åt Marguerite. Jag återkommer på stund. Hon skyndade ur rummet och utjör trappan. Hen hade sedan sex månader i fitt ftall tvenne de mest beundrade häsiar i Paadra, och hwilta wid inköpet hade t dem och för henne, säsom hon sjelf naivt en gång låtit försi. När hon fom ned för trappan, började den ene af hästarne anägga. Han war wan wid hennes imetmngar och lodande läcderheter. Det war den yngsie. Han skakade fin mahn med kraft och dansade alldeles som en häst, dresserad af Franeoni. Han hade en fabelaktig lätthet och wighet, och ett förwänande wett. 3 hans fysionomi woro uttrydta alla djurets ädlare instinkter. Beatrix gick till bonom och klappade honom på halsen, som hon brukade göra. — UA! fade hon; hwad du är wader denna morgon, min käre Phenir! Hwilfen siåtlig blit! pwilka elMruftande näsborrar. Se få! tyss mig nu! Phenir lyftade hufwudet och gnäggade emot Beatrir. don ställde fig emellan de båda häsiarne och tlappade dem, hwar efter annan. — Wilhelm; fade hon, wändande fig till fin fuff! ni jor nu genast denna kalesch till prins Waldesthal, wid Gatan Saint. Domeniaue; derpå för ni dessa twenne häsistr till M. Alsion, gatan Grammont fom ni wet. Kusken betraktade aktrisen med förwånade blidar. — NÅ; hör du ide, din enfaldige siackare! — Nog hör jag, Madame: men jag förftår ide. ... — Det är ide fråga om att försiå. Följ bara mina befallningar ord för ord. När du fört taleschen till Domeniauegatan, och häfsarne till gatan Grammont, så gå sjelf till den, fom ger dig lön. Kusken hade få när fallit ur kuskjätet. — Jag stall gå och ...... — Ja just du, ja ...... — Men, madame ..... . — pwad will du, att jag skall göra med dig, när jag ej mera har hwarken häsiar eller åfdon? Kusken bade ej något att swara på detta resonement; men tydtes öfwerlägga med fig sjelf. Det är wäl fant, madame; men hwad det blir ledsamt! ty Gud skall weta, att jag här funnit mig så wäl. 1 dessa siadars häftar di? fade Beatrit. Tror du ide, att de ockiå bli ledena? Eller huru, min fnälla Phenir: ÄUr det ide få, att du ej skulle wara få fulltomligt nöjd, om du wisste, att du skulle ut på resa, utan att jag är med, för att aldrig mer komma tillbaka? Ac hwad wi hade för ett nöje båda twå, när du förde mig i traf twertigenom parterna! owilka goda partier hafwa wi ej gjort tilljamman! Stadars min Phenir! jag bellagar werteligen, att du stall äterwända till M. Alston. pwem skall nu stå och gifwa dig bröd för dina wackra tänder? — Oh du, min fattiga Rebeda, du den beffedligafie och tygdigafte bland alla djur! owem fall nu komma och uppffatta dina sköna egenskaper! Hon tlappade de båda hästarna med banden, och gid åter till trappan, under det bon afffedade tusken fom med motwilja lpdve. Hon hade derwid all möda i werlden, för att tillbakahålla fina tårar. Innan hon uppgid igen, ropade hon på portwakterskan. — Madame Dupare! Har ni nydeln med er till den lilla kammaren? — Ja, , madame. — Låt mig få den då. När Beatrir tog nydeln, siact hon tjugo franes i portwakterskans hand. — Ud! madame, fade denna. Jag deltager mer än mydet i er olyda. — Min olycka! jag är ide olydlig; afbrot Beatrir torrt, — Hör på, ywad jag skall säga er. Inom en half timma skall jag wara fullt bemmasiadd deruppe i den lilla kammaren. Jag ffall låta föra vit de få möbler fom jag ide fan undwara. Allt hvad jag lemnar i den stora wåningen, stall tillhöra mina gäldenärer. De fål dela det sins emellan, bäst de kunna. Jag will ide wara der mer för någonting i werlden. Gör mig den tjensten och såa Åt bem fam a rummet wid balfongen; men Inom en timma skall jag wara hems Jag har något att göra,