fulltomliga frihet. Wet du då ide, att, efter att hafwa lefwat i ensligheten, man på det sättet för andra gången utsätter oss för werldens pröfningar? Ser du, jag bar i twå dagar gått och fött dig. Tidigt denna morgon infann jag mig på den theater, der du spelar; och ändtligen har det lyckats mig få weta, att mamsell Veatrir ej war någon annan än min fyfter Clotilde. Beatrir berättade i korthet för Marguerite. hwad fom passerat under den tid, hon ej fett henne. När hon fom till händelsen, fom rörde herr Parfondval och madame Fargiel, talade hon naturligtwis mera omftändligt om det oförmodade mötet och dermed förenade upptädter. Hon hade knappt flutat fin berättelje, fom mångfaldiga gånger blifwit afbruten af hennes intagande barnsligheter, när Maurice, wid återkomsten från fitt besök hos grefromnan Fargiel, ringde på Hocfträngen. — Grefwe VOrbesfac, fade betjenten i den halföppna dörren. Stall jag till säga honom att gå ned i trädgården? — Nej; swarade Beatrir, rodnande. Låt honom komma hit! Nunnan rodnade, likasom systern. — Wet du hwad! sade hon till Beatrir. För twå dagar sedan war han i klosiret. Jag kände igen honom, sedan jag en gång fåg honom i din lilla salong, när du bodde wid gatan Buffault. — Han är älskwärd. Eller hur? jade Veattit något obetänksamt. Marguerite wände sig bort och swarade icke. Grefwe dOrbessae war redan inne. Han rädte fin hand till Beatrir. Pan belfade med aktning på Karmeliternunnan. J sarning, madame; fade han med någon förwirring; will man träffa någon, förjwirna alla hinder. Endasi bergen funna ej siämma möte med hwarandra. Närjag lemnade eder i Karmeliterklosiret, war jag långt ifrån att tänka på, att jag stulle återse er hos en aktris. — Det år min syster. Ni wet det redan, fade Marguerite, i fin ordning tryetande Beatrir hand. j — Za, täntte Maurice. Det är en ödets skictelse. Hittills har det wål kunnat hända mig att tyda om tre flidor på en gång; men tre sysirar älstade jag ännu aldrig. Ä — Är det ide sannt, Maurice; fade Beatrir, betraktande ömsom den unge arefwen och karmeliternunnan; är det ide sannt, att jag har en ganska wader fyfter ? owad dårskap stulle man ide funna begå för att eröfra en sådan stönhet! Men, blif ide ledsen du Marguerite! — Hwarför ffulle jag wäl blifva leden? frågade Marguerite, sänkande hufwudet. När jag gick öfwer din tröskel, wisste jag alltförwäl, att mina öron ej mera skulle få höra fånger om döden, utan sånger om lifwet. — Å propes; fade Veatrir, wändande fig till Maurice. Hwad har grefwinnan Fargiel haft att säga er? dame, grefwinnan Fargiel enwisas att ej wilja tro på slägtskapen med er. För öfrigt är hon, som alltid, lita stön; men mindre intagande, tillade han, wändande fig till Marguerite; mindre älskwärd, fortfor han, med ett leende åt Beatrir. — Wisserligen! fade aktrisen. Men grefwinnan är ide skön, då hon ide är god. Man talade mydet om madame Fargiel. Veatrir serinrade fig att hafwa mött denna otuswade dygd från la haute volåe wid någon karnavalsfest, i en loge på Variets i sällskap med en bredarlad Lovelace. Marguerite gjorde på samma gång frågor till Maurice och Beatrir. Det war förfta gången fom hon hörde talas om sin älosta fyfter. — Det år helt och hållet en roman för mig; fade hon. Det skall werkligen gå långt om jag skall funna tro den., — Ni lär dod fnart få fe henne; fade Maurice; ty wi måsie, utan för mydet dröjsmål, allesamman begifwa of till slottet Marvy, att förswara wåra rättigheter — fy edra rättigheter äro mina wid detta tillfälle. Om ni blott wisste, huru jag helt nyss brottats med madame Fargiel! Hwilken siren och hwilten demon! Det är i synnerhet med afseende på henne man Junde säga: Om Gud börjat att slara awinnan, har ormen flutat. Stullen I wäl wilja tro dett Hon wille tasia på elden detta er moders dyrbara bref, ett bref fom blifwit er en helgedom, fom skall komma er att winna er fat inför er far. Vetjenten öppnade åter dörren. — Gå din wäg! fade Beatrir med otålighet. — Madame! man är här ifrån theaterdirektören, för att få weta, om madame kommer till repetitionen. — Xej, nej; bed att man wäntar något. Jag skall skrifwa ett ord. BVeatrir gick hastigt in i ett annat rum. Ä Maurice, fom såg fig ensam med Marguerite, git närmare henne, och frågade henne, om hon widblef fitt beslut att låta innesluta fig lefwande i karmeliternas graf. — Ja; swarade hon, lyftande fina siora blå, så dystra och så milda ögon mot Maurice. t — 3 werlden wäntar er likwäl myden glädje, wärdig edert hjerta. Det är endast gamla utlefwade ungmör, som hafwa rättighet att sly till ensligheten eller öknen; Ni, fom är få ung, ni fom är få frön... Marguerite kände, huru hennes marmorkinder antogo färg. — Ni, fom känner ett hjerta flå med lifwets alla krafter; fortfor grefwe VDre bessae; hwarför skulle ni ej ålska solen, blomman som öppnar fin knopp, fågeln fom fjunger! Ad, om ni will tro mig, når — — — Maurice hade fattat Marguerites hand; hon tänkte ide ens på att befria den. Marguerite; jag älffar er fom min fyfter. Tillåt mig uttala detta så ljufwa ord. Maurice tände en tår falla på fin hand. XVII. Aktrisen och Karmeliternunnan. Maurice dOrbessae lemnade Beatrir och Marguerite, för att gå och söka en ade wofat. Han började taga lifwet mera allwarligt. Aldrig förr hade ban erfarit så djupa tänsler, fom nu sedan fem dagar. Mandagen hade ban älskat Madame Far giel med ett flags färlefsrus; dagen derpå älskade han Marguerite med en wiss belig känsla; några dagar fednare älskade han Beatrir näftan till wansinne. t När Beatrir blef ensam med Marguerite, gick hon och faftade fig gråtande på en liten kanaps. Marguerite närmade fig henne förwånad, och betraktade henne under tysinad; ty det war försia gången fom hon såg okonsilade tårar i systerns ögon. — Hwarför gråter du? frågade hon henne, efter några sekunders uppehåll. — 3Jag wet ide, hwarföre jag gråter, swarade hon. Men, det är tårar, fom komma från hjertat. — At! Marguerite; återtog hon med en fud, och ögenen lyftade mot höjden; Marguerite! du är mer än lycklig du! — Lycklig! Om! Marguerite såg på fin syster med ett bittert småleende. — Ja, mer än lyalig, emedan du tillhör Gud. 3ag tillhör mennifforna. Du är ren, fom en himmelens engel, min älskade Marguerite; du har rätt att älta; men jag ... jag! publiten. . . . . — CEannerligen! min sysier; jag försiär dig ide mer. Denna sorgsenhet är ide bufwudsraget i din karatter. Hmwad går åt Mg? War uppriktig mot mig! Beatrir swarade ide: a ag fänner dig bättre, än du tänner dig fjeli. Jag fall säga dig, hwad du behöfwer. Det är frihet från betymmer, det är att funna glömma ditt hjertas tillftånd . Veatmir steg plötsligt upp, litasom träfjad af ett grymt slag. — Clömma mitt hjertas tillstånd! AH! Marguerite! Du wet ide hwa d du sager. Du bar kännt mig; men du fänner mig ide mera. Beatrir gid fram till en spegel. — Du fer då ide, att min blit är förändrad? Men på en enda dag har hos mig en revolution gått för fig. 3 går beflagade jag dig. Jag kunde ide begriva bur man fan lefwa mellan fyra wäggar i de dyftra celler, fom du afmålat för mig. 3 dag afundas jag dig. Jag wille wara i en eell, der jag kunde bedja Gud af alla mina krafter, af allt mitt bjerta. Jag torde der funna finna en allwarlig och belig glådje, fom kunde uppfriska min själ. Om jag blott tillbragt ätta dagar under bön, tycs det mig, att jag tunde få rätt att älta. — pwad är det du säger! — Du förstär då ide, att jag älskar Maurice; du wet ide, att jag älffar henom få fom jag ännu aldrig älstat någon annan? Ad! hwad detta gör mig på en gång mydet lyalig och mydet olycki Min nälla Marguerite! du gjorde alltförwål, att du tom; ty åt hwilken skulle jag eljeft anförtrott min glädje och min sorg. — För min del, fade Marguerite efter någon tysinad; för min del afundades jag dig aldrig. Men jag mäåfte tillsid, att, fedan jag lärt känna din karakter, jag aldrig funde förmoda, att jag någonfin ffulle få fe dig gråta få i den rosenfärgade bwifwel, hwari jag för ett är sedan lemnade dig, hwari jag återfinner dig i dag. Du lefwer ju i ett njutningens paradis, der nöjena äflas att winna dig vå fin sida; det är med ögonen, ide med bjertat, fom man älskar dig; emedan du bar granna dräater. wackra möbler och präktiaa håftar