— Pet sörwåänar mig, att ingen kommer i dag, sare Leattir med en blid på pendylen. Denna pendyl, i modern stil, war en bland de mest myvthologislt ornerade Hodor. Boucher hade gifwit modellen till den. Den hölls af en bewingad gubbe med en skära i band. Under taflan, fom war höljd med arabesker, syntes tre unga flidor, med olika ansigtsuttryct, sysselsatte, den ena med att utspinna letnadstråden, den andra med att hålla i ytterfta ändan på denna träd, och utdraga den; den tredje att afskära den nära intill ständan. Under mer än ett helt år, fom Beatrir dagligen sett denna pendyl, hade hon ännu ide gisfat till djupet af meningen i denna myth. Hon kunde af otålighet knapvt fitta stilla på divanen, och wände blad efter blad flere gånger, utan att siadna wid någon sida med uppmärksamhet. Ändtligen blef hon warse prins Waldesthals groom, fom anmälde prinfens ankom-s. Utan att just weta hwarföre, lätsade hon fom hon ej hört det, och läfte med mycken uppmärfjambet den sida, som hon hade för ögonen. BPrinjen gid igenom salongen, och öppnade fatta dörren till boudeiren. Som hon lätsade ide fe honom, fit han fullfomligt tillfälle att betrakta denna täca ilida, i hennes förtjusande, men wardslösa siällning. En ljuf partum, sådan hwarmed stönheten och tärleksgudarne omgifwa fig, dottade i detta lilla Mabomets paradis. — UH! det är ni! fade Beatrir med en tankspridd nun. Jag wågade ide hoppas mera att få fe er här. Hon wånde om ett blad i boten, och fortsatte ostördt fin läsning. — Men, madame .... — Föriwara er, om ni fan; ni fom är jå ridderlig och intagande. — Det är juft er jag finner intagande; fade prinsen, faftande en egenkär blid i en spegel. Derför ger jag er ocså ett åtdon, fom toftat åtta tusen franes ... — Za det gör er wisst förtjent af myctt beröm; fade Beatvir, läggande boten på fina fnän. Så göra prinsarne i wåra dagar: de skänka of åkdon utan hästar. — Men, bar jag ide gjort rätt? DOrbessae hånade och trotsade mig. War det således ide min rältighet att betala honom med samma mynt. — Må wara! Zag star emellertid i förbuvvelje till er, ty det war ni, som gaf anledning till denna luftfärd, der wi wore såsom ett herdepar, i en arkadisk äng, och jag dessutom gjort ett bland de mest önskwärda möten. Jag återfann min far, en far, fom jag ej fett på tjugo års tid, och fom fräntts mig litafom wid upplösningen af en komedi. — UH! jag ber er. War så god och förtälj mig er familjs olpäor! Det är länge sedan igg med en deltagande ömhet blef uppmärffam på de der omständigheterna! Hwad är det då för en roman ni läser der? — Jag har ice gifwit aft på titeln; men, wänta .... Veatrir lade igen boken, och såg på titelbladet — Liljan i dalen ar M. de Valzae. Har ni läst den, Sire? — Ja. — Omwad jag tyder om den hederlige gubben Grandet, och pwillen dålig frukosi gör ide sedan den siadars gossen, fom kommer i afsigt att giita fig med hans tusin! — Och allt det der fer ni uti Liljan i dalen? — Uh! jag tror jag misstager mig! Förlåt min distraktion! Det der förekommer i den roll jag sist spelat. Men, bwad gör det? Apropos! Har ni fett Maurice ? — Wurmar ni alltid efter honom? — UWMid! — Ap! det förwånar mig; fade prinfen med tantspridd min. Men, jag försiår det. Det är ide männen, utan qwinnorna, fom likna Panurgi får. När en af dem blir betagen i en stadkars landtjunkare, göra alla de andra säsom den. — En stactars landtjunkare! fade Veatrix. SÅ illa träffadt! Grefwe dOrbesface är mera adel än ni. Han är werklig adelsman, men det är ni ide En tysk fursie Hwad will wäl det säga? Det är ju vlatt intet! Har ni då glömt Ludvig den femtondes ord: Prinsen af . . . . är han adelsman? — Detta war hans fråga, när man en dag för honom prefenterade en prins från edert land. — pwar har ni läst detta ? — Pet är Maurice, fom sagt mig det. För öfrigt, hwar gång man talar om er, borde man upprepa Ludvig den femtondes ord. Prinsen bler mycdet ond. — Mauriee! Maurice! fade han, promenerande fram och åter med häftighet. Det är ju han, fom är skyldig mig ett Härjstygn. — För öfrigt; fortfor Beatrir. Den mest fursilige af er bäda, — om jag får Iof att säga det — det är wisst ide ni. Tror ni att han någonsin skulle gifwit mig ett äkdon utan håftar? Nej, jag tactar! Han hade fnarare gifwit mig häfar, utan äkdon. Prinsen war i högsta grad uppretad. Man anmälde mademoiselle Camille. Wid sitt inträde faftade fig denna för prinsens fötter. — AH! god dag, madame! fade han till henne. Ni dansade beundranswärdt i går i baletten. Pwad war det fom Camargo fade, när hon fid fe er? — Ah! prins. Jag är rörd ända till hjertat. — Tro det ide; hon har ej något; fade Beatrir. Man anmälde nästan på samma tid en bankir, en fet tidningsredaktör och en ertra tragediattris. Man började tala om sista skandalösa händeljen, fom tilldragit fig i Paris, och sisia kappridningen. Journalisten slösade med en mängd infall och awidheter; prinsen talade föga, och bantiren talade ej ett enda ord. Ä — Öwarjör är ni få tysiläten? frågade honom jomnnalisten, — Ja. fade Beatrir; sannerligen skulle man ide kunna säga, at; han kommit hit för fina penningar? — Ja, madame! fade bankiren med en förebråense min, ty den hederlige mannen bade ganffa dyrt fått betala rättigheten att tomma till henne. 3a, jag är här för mina penningar. För öfrigt; återtog han med ett elakt småleende; när jag är i sällskap med denna fnillvita man, förlitar jag mig på hans konst att tala wäl, och föra ordet. Han talar både för fig och mig. — Men jag talar i mitt namn; fade journalifien, fom tagit en stolt attityd. Ni fer ej saken från def rätta sida; fortfor banfiren, med myckt lugn. Ni är få rik, att m gerna kan betofta hela tonverfationen. Man började tala om Birginie, en tragedi fom spelats en fort tid förut. — ÖGwad mig angår, fade Veatrir, funde lag ide blifwa qwar till slut. När jag i tredje alten säg, att Raul ide uppträdde, gid jag min wäg. Jag tycter modet bättre om romanen ePaul och Virginiee än skådespelet. Den ertra tragediaktrisen styndade att opponera fig emot Veattir. M min bästa; Virginie är en gammal hisioria, tagen ur gamla testamentet, om jag ej Te drager mig. Wid dessa ord betraktade tragediaktafen, iom eljesi war logerad wid SaintGeorges, med en rädd och blygsam blic journaliisten. — Jo, jos ni berrager er ide; fade han till henne, med en gillande min. — Gamla testamentet! återtog Veatrir tanksvridd. äfwen skall sinnas ett nytt? — Ni har rätt; sade journalisten med allwar och wärdighet. Vantiren, som knaprt läst någon annan bistoria, än den han låst i tidningarne kamde emellertid ide bindra fig ifrån att le af hela fitt hjerta åt tragediaktrisens djupa okunnighet och Veatriv sublima naivitet. Groomen tom och tillsade Veatrir, att en ung dam, tlädd som nunna, frågade efter Clotilde Varjondval. — Låt henne komma in, sade dansösen. — Det skall bli roligt att få fe hennes hållning; tänkte tragediaktrijen. — don stall gifwa oss något ämne till försiröelje; fade prinsen. — Det blir någonting att siudera, tänkte journalisten. Vankiren sade ej ett ord. Han trodde sig nästan wara på theatern. de fig för att afbryta altörerna. Peatrir sieg upp. — Mina dber ar, fade hon med wärdighet: Å fån ide je den, fom frågar efter mig. Har jag ide hört sägas, att de Han attar — Hwarför di? Ä — Af det Fäl att jag ide will det. Det är ju awinnornas wanliga skäl. Sag går och tager emot den nys antomna i mitt rum. Om ni behagar gå ned i träde gärden, ffall ni der finna eigarrer. Deatrir helsade och gid. Hon srrang till förmatet och kasiade fig i nunnans armar. — Min syster!? Marguerite! ropade hon, i det hon omfamnade benne med hjertats hela wärma. pwad det är länge sedan wi sägo hwerandra! Hon förde Marguerite under tusen smekningar in i fin sängkammare. XVI. Marguerite. Läsaren har redan gjort bekantskav med fofter Marguerite, Karmeliternunnan. En gång infommen i Beatrir ktammare, lät hon fin slöja falla tillbata på fina skuldror. — Ad! min fyker, bwad du är frön! fade aktrisen med beundran. Hwad denna marmörlita blethet passar wäl till din allwarliga geftalt. Men, hur tommer det fig, att du är här? — Innan jaga för alltid stall taga doket, har saa rör någon fik Sterråst urin i I I I I I I I I