Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1849, sida 1

I I Insändt. Ytterligare om Skattenedsättmängsföreningar. Detta namn skulle i insändarens tanke -väcka ett varmare och allmännare delta-gende för sällskaperna äfven bland allmogen, eller, om man kunde med andra sbrd säga, det skulle blifva ett lysande ,låckbete, hvarmed man kunde mana den dumma hopen, som blott ser på namnet och ytan, men ej på saken och gagnet, satt nappa på kroken och till och med i händelse af behof lösa på pungen., Linköpingsbladet den 31:ste Mars 1849. I anledning af en artikel, af hvilken ofvanstående utdrag (ins. erkänner likväl att han för tydlighetens skull understrukit några ord) anföres såsom prof på artikelförfattarens ridderliga aktning för allmänheten, synnerligast Sveriges allmoge, anhålles om plats för följande: Då ins. i Handelstidningen föreslog bildandet af skattenedsättningsföreningar, äfvensom att reformsällskaperna möjligen borde antaga detta namn, var det ej hans afsigt, att denna benämning skulle blifva hvarken vett lysande låckbete eller, såsom artikelförf. äfven uttrycker sig, en salsk skylt. Dessa föreningar skulle nemligen söka utforska : 1:o. Orsakerna, hvarföre folket i allmänhet och allmogen i synnerhet äro så hårdt beskattade? 2:o. Genom hvilka medel man kan hoppas att skyndsammast erhålla nedsättning i skatterna? Vid behandling af den förra frågan falla de betydliga summor, som utgå i aflöning åt en del af våra garnisonsregementen och en mängd högre embetsmän, hvilkas oumbärlighet är högst problematisk, genast i ögonen. Man vet, att, då erkebiskopen och biskoparne, landshöfdingar, m. fl., i månader, ja år, äro upptagna af riksdagsärender, dessa herrars vigtiga tjensteåligganden skötas lika ordentligt af deras underordnade. IIvad åter riksdagsärenderna angår, behandlas dessa med sådan skicklighet, att, oaktadt t. ex. böndernas uppmaning till sina ombud, att så mycket som möjligt förekomma ytterligare skatteförhöjning, ökas de redan förut dryga pålagorna vid hvarje riksdag — en erfarenhet, som, i förbigående sagdt, äfven ingår i bevisen på odugligheten af vår nuvarande representation och röjer faran af att i en kommande inrymma ett allt för mäktigt embetsmanna-inflytande. Men en dylik fortgående stegring af skatterna, riksdag efter riksdag, måste förr eller sednare bringa folket från nöd till förtviflan. Och hvarthän denna sistnämnda sinnesstämning leder, derpå lemnar historien talrika exempel. Deremot kan man i allmänhet påstå, att det nära nog gränsar till det omöjliga att uppvigla ett folk, hvars flesta med-, lemmar, utan allt för mycket bekymmer, kunna hvad man kallar berga sig. Nåväl: våra skattenedsättningsvänner, hvilka enligt art. författarens eget medgifvande möjligen kunde blifva rätt många, skulle sannolikt efter begrundandet af den första frågan komma till samma öfvertygelse, som art.förf. sjelf, nemligen: att det ej vore skäl vatt sysselsätta sig med utarbetande af förslager till skattenedsättning, förslager, som aldrig kunna genomdrifvas, så län— ge ingen förändring i representationssättet egt rum. Der hafva vi alltså första vilkoret för en skyndsam nedsättning i skatterna. Men art.förf. menar, att sedan de gjort denna upptäckt, skulle de fatta motvilja för hela saken. Detta tror sig ins. imellertid med godt samvete kunna be