Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1849, sida 1

IS 1 TIIE AN: de Nd1IIDELL Ö0UUUCI.UU VI ORT Hade kärlekens allsmäktiga band blifvit bibehållne sådana, som de ursprungligen voro, då hade de flesta af de olyckor, som nu plåga menskligheten, varit densamma obekante, och ett hjertligt deltagande hade lindrat de oundvikliga bekymrens bördor. De enda tårar, hvilkas bitterhet icke mildras, äro de, som icke kunna fällas vid någon likes bröst, icke af någon vänlig hand aftorkade varda. I Hvad kan vara orsaken till att vår lott förefaller oss så tryckande, att vårt lif af elände och vedermödor så uppfyllt blifvit? — Skulden dertill ligger hos oss sjelfve: vi hafva öfvergifvit naturens väg, glömt dess föreskrifter, förgåtit lagens yppersta bud och det, som är thesso likt: Du skall älska din nästa såsom dig Jjself.. — Den, som skiljer sig från de sina och ensam begifver sig åstad öfver klippor och obanade vägar, han må icke klaga öfver, att han finner färden lång, mödosam och besvärlig. -Sen på foglarne under himmelen: de så icke, icke heller skira de något upp och församla intet i ladorna; likväl föder eder himmelske fader dem; ären J då icke mycket mer, än de 2 På jorden är tillräckligt rum för alla, och Gud gaf henne förmågan att frambringa det, som är nödigt till deras uppehälle och nödtorft. Om någon saknar det nödvändiga, så kommer det sig deraf, att menniskorna stört den gudomliga ordningen, brutit det ursprungliga familjförbundet, söndrat sig, blifvit hvarandras fiender och förtryckare, i stället för att lefva såsom bröder. Ibland menniskorna uppstodo under tidens lopp stammar, samfund, folkslag och nationer, hvilka i i stället för att understödja hvarandra, endast tänkte på, hvem som skulle kunna göra den andra största skadan, för att derigenom rikta sig sjelf. — Hqgennyttan var född, och med henne kom förderfvet och förbannelsen öfver jordena. Sedan folken sålunda hade söndrat sig från hvarandra, uppstodo ibland dem nya inbördes tvistigheter. Och några kommo och sade: Vi äro kallade att herrska och regera; J andre ären till för att hörsamma och lyda., — Himmelen krossade ej de gudlösa med sin vredes blixtrar, eller lät dem dela öde med Korahs, Dathans och Abirams barn. Den tanklösa hopen, den — böjde nacken under dess ok, teg och åtlydde deras befallningar Men tyrannerne stiftade lagar till sin och sina likars fördel och npprätthöllo deras anseende med svärdet. ... På den ena sidan makt, rikedom, nöjen af alla slag; på den andra: försakelse, armod, hela tyngden af samhällsbördorna. Sålunda delade jordens Mäktige det goda, som Försynen beskärt menniskorna. Och egenkärleken, den låga, rå, sinliga egenkärleken befästade sitt välde allt mera. Bröder sade till bröder: Vi hafva ej samma ursprung; vårt blod är renare, bättre, ädlare, än edert; vi I vilja ej befrynda oss med eder. J och edra afkomlingar äro bestämde till att vara våra tjenare. På andra ställen åter var det icke börden, utan rikedomen, som bestämde menniskornas anseende och afgjorde deras öden. Huru mycket har du? — Så och så mycket... Stig fram till högsätet. För dig stå de mäktiges dörrar ständigt öppna; du är en vålkommen gäst till deras kräsliga måltider och gästabud. I Hur mycket har du? — Intet .... Packa dig hädan, eljest skola hundarne sönderslita din kropp, I liksom armodet redan gjort med dina kläder. Du hafver ingen del eller lott i våra håfvor. Den fattige har icke något fädernesland. Så bestämde börden och rikedomen rangordningen mellan menniskorna. Den arbetande klassen, eller proletärerne, såsom man med stolt förakt benämner densamma, har i sjelfva verket inga rättigheter, utan endast skyldigheter. Ett sken af frihet har man imellertid lemnat desamma, ehuru ett fullkomligt slafveri på sätt och vis hade varit bättre, alldenstund slafven af sin herre åtminstone erhåller bröd, husrum och kläder, då proletären, deremot ofta icke vet, hvad han skall sticka i sin mun,