Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1849, sida 1

— af ljus, och mitt bjerta vidgade sig. Jag hoppades och trodde ånyo på en mensklighetens framtid, på en tid, då lidandena skola upphöra, plågorna taga en ända, och frid och sällhet bygga och bo bland de först skapade dödliges afkomlingar. ö Det beror på menniskoslägtet sjelft att skapa sig denna sköna framtid. Dertill fordras blott trenne ting, nemligen: 1:mo en djup känsla af sitt nuvarande förnedringstillstånd; 2:do ett klart medvetande af sin upphöjda bestämmelse, och 3:tio vilja och kraft att, sig sjelf och Skaparen värI digt, uppfylla densamma. Folk! sen till om ej tiden är inne att börja det stora dagsarbetet... Hören hvad jag vill säga eder! I tidens begynnelse vardt skrifven en lag i menniskans hjerta; den blef förtrampad och förgäten. Fyratio århundraden derefter förkunnade Kristus en ännu fullkomligare och heligare lag; men äfven den våldfördes och blef begrafven i glömska. Se! derföre irren J, ett lekverk för tillfälligheten och slumpen, omkring i mörkret! Och dock är det i denna gudomliga lag, som er välfärd ligger; dock är det i den, som fröet till en mensklighetens skönare framtid blef af den Allsmäktige nedlagdt. Veten: under spillrorna af årtusendens strider och tvistigheter om mitt och ditt, under ruinerna af pligter och rättigheter, ligger hela menniskoslägtets framtida lycka. Ilvi stån J då sysslolösa på torget? Hvi undanrödjen J ej det grus, som betäcker denna lycka, i stället för att med nya oenigheter, nytt kif, nya trätor öka detsamma? ! Till verket ! Uppfyllas skall genom eder de i den grå forntiden uttalade profetiska ord: Folket, som satt i mörkret, hafver sett ett stort ljus, och öfver dem, som bodde i dödsens ängd och skugga, är ett ljus uppgånget. I den verld, vi bebo, är icke allt så, som det borde och skulle vara. Jorden är full af olyckor utan tal; af olyckor, för hvilka på intet språk ord gifvas. Detta har dock Gud icke velat. Alla menniskor äro barn af en och samma fader, och borde derföre med syskonkärlekens band vara med hvarandra förenade, vara som en enda stor familj, den der i sin tillvext liknar det vid vattubäcken planterade pilträdet: stammen utbreder stora och starka grenar; dessa åter mindre grenar och dessa igen skjuta nya skott, qvistar och telningar, alla närde af samma saft, sträfvande till samma mål och lifvade af samma verksamhet. Uti en familj eftersträfva alla hvarandras väl; ty alla älska hvarandra och alla äro lika delaktige af det gemensamma goda. Den ene gör ett, den andre ett annat; men den enskiltes arbete länder alla till fördel, liksom allas den enskilte. Vid den husliga härden gäller icke något företräde. Der ser man aldrig hungern vid sidan af den rikt klädde. Bägaren, fylld med de gåfvor Gud förlänat, går så väl till barnet och den orkeslöse gubben, som till ynglingen i blomman af sin ålder och mannen i sin fulla lefnadsstyrka. Fröjden och sorgen äro inom den husliga kretsen gemensamme. Är den ene svag, så understödjes han af den starke; sjuknar någon, så varder han med ömhet vårdad; gör åldern den ene oförmögen till arbete, så näres och plägas han af de andre — med ett ord: ingen blir öfvergifven, ingen förbigången, ingen glömd af dem, som honom älska. Der, hvarest allas bästa är gemensamt, kunna ingen afundssjuka, ingen tvedrägt uppkomma. Oenighet, hat och afund härleda sig endast från det omättlig abegäret att få allt mer och mer, och få det för sig allena. Detta är dock ingalunda Försynens afsigt med de gåfvor, som oss beskäras Endast det, som man delar med andra, kan rät! fröjda bjertat. Fäder, Mödrar, Barn, Bröder, Systrar — gifves det väl några mera heliga och ljufva namn än just dessa? Och hvarföre gifves det väl någrs Pa Se