Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1849, sida 1

RR REELLT — I och rätten det kungjort; böte i underrätt fem daler, i hofrätt tio daler, och gänge ej dessmindre dom i saken. 20 kap. Andra punkten af 1 5 ändras sålunda: Göra de det ej; böte så svaranden, som käranden, i underrätt tio daler, i hofrätt tjugu daler. I 21 kap. AsS ändras till följande lydelse: i Hafver man underrätts dom för sig, men tappar i hofrätten; då bör kostnaden å båda sidor emot hvarannan qvittas, der domaren ej tinner de omständigheter i nägot mål vara, att endera ändå rättegångskostnad gälda bör. Äro i saken åtskilliga käromål, och vinna eller tappa parterne deri ömsom; då stånde ock hvar sin skada. 22 kap. De två första punkterne 1 1 erhålla följanjande lydelse: hofrätt skall någor af rättens ledamöter, i lagvadda eller der instämda saker, skriftlig berättelse om deras sammanhang uppsätta, innan de till dom företagas. I underrätt måge parterne det ej äska, der rätten ej sjelf finner, att sakens vigt eller vidlyftighet det fordrar. Tredje punkten i 2 8 skall lyda sålunda: Sist upptecknas inlagorna, att kunna rätten föreliäsas, efter den tid, som de inkommit ; och rätten gifve sedan den berätteise till barterne ut, med förolagd tid och vite, i hofrätten tio, i underrätten fem daler, att den hvar för sig genomse, underskrifva och. återställa. 7 23 kap. 1 8, sådan den lyder i Kongl. förordningen d. 15:de Juni 1818, ändras sålunda: d Å häradsting, så ock vid laga syn i jordatvist, må ej dömas. der ej sju i nämnden äro. Rädstufvurätt vare domför, der tre i rätten sitta. I hofrätt må ej färre än sem ledamöter döma i mål, som å ära eller lif gå. I andra mål må fyra ledamöter utgöra domfört antal, der alle om slutet ense äro. 2 skall hafva följande lydelso: När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfding nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i thy fall säger. Varder nämnd från häradshöfding skiljaktig; gälle den mening, som nämnden faller på, och svare den för dom sin. Äro ej alle i nämnden ense; stände vid det, som häradshöfding riättvist pröfvar. 24 kap. 5 5, sådan den lyder i Kongl. förordningen d. 10:de September 1823, jemförd med Kongl. brefvet den 19:de Augusti 1761, expeditionstaxan d. 5:te Maj 1821 och konkurslagen den 12:te Mars 1830, ändras sålunda: I häradsrätt skall dom offentligen afsägas, så snart den författad är; och gifve häradshöfding domen skriftliga ut, innan han från tinget reser, om det så tidigt äskas, att det ske kan: gör han det ej; böte tjugufem daler. I rådstufvurätt böra parterne vid middagstimma dagen förut stämmas, genom anslag, å rättens dörr. att dom å tid föresattan afhöra; dock må rådstufvurätt genast och utan anslag dom muntliga eller skriftliga kungöra, der saken af ringa värde är. I hofrätt skall dom, efter anslag som sagdt är, till parterne utgifvas. Tager någor rättens offentliga anslag bort; böte tjugu daler. Om utgifvande af dom i konkurssak är serskildt stadgadt. 11 5 ändras sålunda: Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras. Är häradshöfding, som dömt, ej då i samma rätt; gifve den, som i hans stille kommit, förklaring med nämnden. Äro i rådstufvuoch hofrätten ej så många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre iro; då böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydliga utsatt; då må vad deremot tillåtas. 25 kap. 1 FH, sådan den lyder i Kongl. förordningen af den 12:te Mars 1830, ändras sålunda: Nöjes man ej åt den dom eller utslag, som. häradsrätt i hufvudsaken å tinget eller vid laga syn i jordatvist, eller husesyn å frälseeller skattehemman, fällt hafver; då må han vädja med tre daler under hofrätt, antingen genast eller sist innan åttonde dagen gått till ända. den inberäknad, då domen föll; och häradshöfding skrifve straxt å domen, att han lagliga vädjat, och sätte dagen ut, då parterne skola till hofrätten komma, den vädjande att gifva sin inlaga in, och svaranden att den anamma, utan stämning eller annan kungörelse; så ock att borgen förut bör ställas för kostnad och skada, efter thy som i 26 kap. stagdas: vare ock den, som vunnit, skyldig att underrätta sig af domaren, om vädjadt är: och der så skett, låte ock han det teckna, till sin rättelse, å dombref sitt; der må ej fordras serskild betalning före. Vädja de båda, gånge dermed sammaledes. Vädja de ej, som nu är föreskrifvet; stånde häradsrätts dom fast. 2 skall erhålla följande lydelse: Vill den, som under hofrätt vädjat, sitt vad sedan öfvergifva; kungöre det sin vederdeloman, inom hälften af den tid, som han eljest skulle till hofrätten komma. Gör han det ej, och kommer svaranden dit; njute han