Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1849, sida 2

nötta fraser, med en passionerad tonvigt; men en man, sådan som han, förlorade aldrig sitt mål ur sigte. Han steg upp; men snart satte han sig, likasom af tankspriddhet, vid sidan af madame Fargiel. Detta skedde så naturligt, och Maurice hade en så naiv min i sin enthusiasm och sin passion, att madame Fargiel nödvändigt måste komma på tanken att begagna sig häraf. En minut förut hade hon haft till plan att låta Maurice fritt yttra sin kärlek, helt enkelt för att afvända honom från den afliär han ville förorda hos M. de Parfondval. Men nu, ehuru hon framför allt var en qvinna med hufvud, men icke med hjerta, lifvades hos henne en motsvarande känsla, genom Maurices passionerade ord, hans elegans och hans vackra figur. Denna hvita hand, som Maurice så prisat, den höll han nu i sina händer. Tvenne gånger hade han redan fört den till sina läppar, utan att madame Fargiel dragit den tillbaka. Icke nog med det! Hennes tjusande, vällustiga hals fick äfven vidröras af hans eldiga läppar. Madame Fargiel ansåg tid vara att lemna detta sköna svärmeri. — Jag får göra er uppmärksam deruppå, Maurice, att min afsigt med att bedja er komma hit, var någon helt annan, sade hon leende.