Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1849, sida 2

betraktade henne med blandade känslor af misshag och beundran. Den sednare gällde denna sköna hals, som var lika så täck, som svanornas, och som bar ett så stolt hufvud, hvars konturer voro så sköna. Han var fortjust i denna, lik ett vassrör, böjliga och smidiga vext, likasom i denna hvita hand, som lekte med hans hårlockar, och denna lilla fot, som så kokett hvilade på en dyna. Men under det han helt och hållet beundrade denna nästan idealiska fullkomlighet i grefvinnans former, kände han instinktmässigt, att en förtorkad själ, ett hjerta, utan ett hjertas förmåga att klappa, dolde sig derunder. Med ett ord, han var betagen, men älskade icke. i Efter någon tystnad sade han till grefvinnan: Han ni väl, som är så skön, ett ögonblick tvifla, när ni får höra någon säga: jag älskar er? Men ofelbart äro de, som låta sig hänföras af så många tjusningsmedel, mycket att beklaga; ty ni är för mycket skön, för att kunna älska något annat, än er egen skönhet. — Min skönhet! sade madame Fargiel med ett gudomligt småleende; den känner jag icke. Jag har aldrig sett den. — Hvad mig angår, madame, bedyrar jag er, I att jag skulle lefva ett sekel, utan att ett enda drag, en enda form af denna gudomliga gestalt kunde beröfvas mig af glömskan. Maurice åtnöjde sig med att säga en hop ut