Madame Fargiel hade blifvit mycket lifvad. Hon lade en skarp tonvigt på hvarje ord. Efter en stunds tystnad fortfor hon: — Men, ju mera jag tänker derpå, min herre, desto mera finner jag det utomordentligt, att ni gjort er till advokat för en dålig sak. Ni finner således glädje uti att vara min ovän, min fiende? När grefvinnan Fargiel uttalade dessa sista ord, betraktade hon Maurice med ömma blickar. — Er fiende, madame! Ack, min gud! Vet ni då icke, ser ni då icke. att jag älskar er med passion? — Ni älskar mig, min herre? sade hon småleende. Jag tror ej ett endå ord af hvad ni säger. Maurice fattade hennes hand. — Vill ni hafva godheten påminna er, madame, att det ej är åtta dagar sedan jag med er sammanträffade, genom en besynnerlig ödets skickelse, en skickelse lik en af dessa sköna drömmar, som någon gång flygtigt uppstå och återkomma i lifvet. Ni var skön, som i dag, som ni skall blifva det i morgon. Det var ett skådespel, värdigt att utföras på de andra elyseiska tälten. — Ja, ni har rätt, sade madame de Fargiel. Ett skådespel, som jag skulle vilja glömma! Hon lutade sitt hufvud och rodnade. — Vänta då något åtminstone, för att kunna glömma, tilldess det blifvit slutadt. Madame de Fargiel svarade icke. Maurice