Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1849, sida 1

d I IIIA CLIIllIIlIUCIL UUHIÄUHUMA? fv 1—— desvis af verldsanden blifvit utkorad till hans redskap och alltså varit till och verkat för de högsta historiska ändamål. Historien är ingenting: annad än utveckling; dess innersta väsen och kärna är rörelse, hvarförutan den skulle upphöra att vara hvad den är. Men rörelse är förändring af ståndpunkt; alltså negation. Negationen åter har sin enda betydelse, ja, sin hela tillvaro af en oafbruten kamp med det förhandenvarande, det positiva, som fattat den förmenta föresatsen att fixera sig såsom absolut. Quietismen, i hvars sköte det fåfänga, det tröga och harhjertade subjektet sträfvar att för sig uppsöka ett makligt gömställe, af fruktan för att eljest blifva inryckt i rörelsens hvirfvel och sålunda förlora sitt eget sjelfkära väsen, kan således aldrig komma i något innerligt förhållande till, långt mindre någon sammansmältning med, historien. En företrädesvis historisk tidsålder är följaktligen och måste nödvändigt vara i ett slags upplösningstillstånd, i en ständig sluktuation, jäsning, oro, eller hvad man nu behagar kalla denna afvikelse från normaltillståndet. Saken är helt enkel och behöfver följaktligen endast en litt antydning, för att som sig bör blifva uppfattad. Der idsen kastar sina flammande dagrar in i en hel tidsålders medvetande; der dess genius, tidsanden, liksom fordom engeln vid Bethesda, nedstiger fär att sätta det stagnerande vattnet i helsosam rörelse; der dess friska vind går fram öfver fälten: der måste äfven en brytning mellan de bestämda förhållandena ega rum; der måste skymningen förbytas i dager; der måste det förrädiska lugnet upphöra; der måste töcknen och dimmorna försvinna. Denna brytning blir så mycket mera stark och omfattande, ju ihåligare och fattigare på idel halt de omedelbara realiteterna, de förhandenvarande institutionerna, äro. Då är det förbi med den lycksaliga friden, under hvars hägn sinnena stagnerade liksom de pontinska träsken. Det blott och bart empiriska subjektet, som under fredens gyllene dagar så anspråksfullt bar sin platta förståndighets lumpor till allmänt åskådande och trodde sig vara verldens medelpunkt, tränges utan miskund åt sidan, och tiden är alltför dyrbar, att något afseende skulle fästas, vid klagovisorna från dess sårade kälkborgarefäfänga. Det historiska subjektet, verldsandens utkorade redskap, är nu det allena berättigade och ställer sig längst fram i förgrunden. Striden är snart i fall gång. Å ena sidan de yttre och följakteligen andliga existenserna, pockande på sin traditionella rätt, som dock i sin abstrakta allmännelighet ingen rätt är; och å andra sidan ideen, åberopande sin förnuftiga rätt, hvilken sammanfaller med den i sann och verklig mening historiska. Striden är ingen lek; den gäller lif och död. Det gamla ser icke och vill ej se, att det drager i härnad endast för relativt sanna existenser; det blundar fördenskull och hugger blindt omkring sig i vädret. Det nya åter, som känner sitt inre fyllas af sann enthusiasm, söker med stigande förbittring, framkallad af det blinda motståndet, tillkämpa sina idealer fast fot i verkligheten, och öfverser helt och hållet, att det vänder sin klinga mot kött af sitt kött och blod af sitt blod. Men så måste det vara. Endast på detta sätt kan striden blifva afgörande. Ju mera energiskt och oförsonligt motsatserna uppträda mot hvarandra i hela deras ensidighet, desto mera påskynda de stridens utgång; desto fortare arbeta de utvecklingen i händerna. All halfhet vore här, liksom öfverallt annorstädes, endast skadlig för den sak, kampen gäller. Det, som i reaktionens mun klingar som en bitter anklagelse mot tidsandan, befinnes sålunda vid närmare granskning allenast vara ett medgifvande, att denna tidsanda blifvit upptagen i historiens omedelbara tjenst. Egde den än de stoltaste anspråk, skulle den dock icke sjelf kunna tillmäta sig en större ära. Från denna synpunkt, hvilken ovedersägligen är den rätta, får frågan ett rent af förändradt utseende. Såsom resultat af vår sammanträngda utveckling af ämnet har framgått, att endast tanklösheten, illviljan eller inbilskheten kunna tilltro sig förevita tiden, att den är sönderfallen med sig