Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1849, sida 2

omöjligt. Sanningen kan blott vara en; men hvem vågar påstå, att han funnit detta enda — kunde han än för rigtigheten af sin sats framlägga de i hans tycke mest ojäfaktiga bevis. Hvad den ena menniskan antager vara en ovederlägglig sanning, anses ej så af den andra; hvad det ena århundradet gifvit denna benämning, förnekas den af det andra; dettas vittnesnesbörd åter om hvad som enligt dess uppfattning är sannt, skönt och godt, jäfvas sedan af det tredje, och så vidare i oändlighet. Hvilken af dem alla har rätt? ... Sanningen kan blott vara en; men hvem har funnit densamma? Det lönar icke mödan hvarken att fråga eller tvista derom; ty man kommer derigenom blott allt mer och mer in på det område, som insändaren vill att man nödvändigt skall undvika, nemligen illusionernas. Söka sanningen måste menniskan, det är hennes ära. Hvar och en, som ifrigt söker den, finner den äfven på sitt vis; men ingen må fördrista sig tro, att han funnit den fullt förr, än han druckit ur sjelfva sanningens urkälla, hvilken, såsom allt tyckes antyda, ej flödar i de dödliges, af illusioner och sjelfbedrägerier uppfyllda land. Derföre: bryt upp det snäckskal utaf tid och rymd, som håller evighetens perla skymd; i denna bilden, som du efterspanat, skall se, långt skönare, än tanken anat. RASAR ER