sarne, omkring 6000. anförde af sin kongl. prins Albert. från Alubull, Lundgard och Xybel, och förenade sig i trakten af Rackebilll, hvarifrån de fingo skansarne vid Dippel i sigte, och utvecklade sin slagtordning. Högra flygeln bildades af Sachsarne, venstra af Bairarne och centren af det förenade artilleriet, bestående af 6 batterier, betäckte af ett regemente baierskt kavalleri. Omkring kl. 8 f. m. började stormningen; mer än 30 tyska kanoner af olika kaliber öppnade kampen, och danskarne svarade med sina 36 kanoner, med hvilka de i början anställde stor skada, enär de med långt mera verkan kunde använda kartescherna mot de öppet för dem utvecklade baierske och sachsiske kolonnerna, än våra mot de bakom höga skansar dolda fienderna, Under den vilda kampen blefvo tyvärr Däppelqvarnen och flera gårdar skjutne i brand; ja till och med kyrkan hotades med antändning af lågorna. Men detta kom icke våra tappra tyska truppers mod att vackla; de stodo fasta som murar i den starkaste elden; med ett i sanning entusiastiskt hurrarop mottogo de befallningen att storma, och nu följde ett bajonetlangrepp, hvars make man icke har sett sedan det Napoleonska kejsargardets tider. Trummorna hvirflade, trumpeterna smattrade, kanonerna dånade, och jublande, såsom om det gått till en munter fest, stormade de raske Bairarne och Sachsarne med bajonetten mot skansarne. Väl stupade ännu många, träffade af kartescheller gevärskulor, men om än berg af lik bildades kring Tyskarne, med desto större raseri trängde de framåt. Slutligen nådde de skansarne, och nu uppstod en kamp, man mot man, öga mot öga, men efter ett kort motstånd veko Danskarne, lemnande alla kanonerna i sticket, och flyktade hals öfver hufvud till skeppsbryggan, för att till Als öfverbringa Hjobsposten om sitt skamliga nederlag, medan den svartröd-gyllene fanan högt vajade på de eröfrade skansarne. Vid middagstiden var segern fullständig. — Men härförarne voro icke ens tillfredsställda med detta lysande resultat. Truppernas mod hade, om möjligt, blifvit stegradt genom den segerrika kampen, och derför blef artilleriet strax beordradt att rycka efter den flyktande fienden och förstöra brohufvudet. Också lyckades detta öfver all förväntan, trots ett förtvifladt motstånd, och inemot aftonen voro samtliga skansarne på denna sidan sundet ödelagda och en del af bryggan förstörd, så att det troligen icke så snart skall lyckas Danskarne att bryta fram från deras smyghål och oroa Sundeved på denna väg. Krigsskepp befunno sig icke i Sönderborgs hamn, men sjelfva Sönderborg, en liten stad på Als med omkring 3000 invånare och liggande vid stranden af Östersjön, sköts tyvärr i brand reh stod vid denna berältelses afyång i ljusan låga. Denna andra fullständiga seger, som tyvärr kostat många offer — man skall på vir sida hafva förlorat 1000, på Danskarnes 3000 döde samt en stor mängd sårade och fångne — bevisar tillräckligt, att den gamla tyska kraften, det gamla tyska hjeltemodet ännu lefver, och skall säkert blifva ett afgörande steg till en ärofull fred för Schleswigholstein. Danmark är tllintetgjordt! Tyskland har åter visat sin makt och häfdat sin ära! Deutschland hoch fär immer!