Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1849, sida 1

Tinnerholm, Tinnerholm, stilla ditt blodiga svärd! Detta i hela Sverige bekanta uttryck är i närvarande stund i högsta måtto lämpligt på de goda Tyskarne, som, efter den bekanta Eckernfördeaffären, synas hafva förlorat den lilla sans, de då egde qvar. Den 13:de dennes ledo de, såsom kändt är, ett betydligt nederlag vid Alssundet, der Danskarne fråntogo dem 2 kanoner och med kartescher nedskjöto flera hundra man, utan att sjelfve förlora någon enda kanon eller ens ett par tjog soldater. Skansarne vid Diippel voro redan flere dagar före den 13:de lemnade af Danskarnes trupper och artilleri, med undantag af ett par på förpost stationerade skiltvakter. Affären skildras nu af tyska tidningar på ett sätt, som ganska säkert skall uppväcka munterhet i hela den civiliserade verlden, och som vi, i våra på rent humoristiska händelser fattiga tid, anse böra komma till våra läsares kännedom. Uppsatsen lyder ordagrant sålunda: schleswigholsteinsk berättelse om affären vid Alssund. Erstärmung der Dippeler Sckanzen, Sonderburg in Flammen und Zerstörung des Bräckenkonfs am AlsenerSund, så lyder titeln på ett flygblad, som utkommit i Hamburg och hvars innehåll är följande: Den 13 April hafva de tyska trupperna tillkämpat sig en stor seger, som gifver ett betydelsefullt vittnesbörd om den tyska ungdomens utomordentliga mod och oöfvervinnerliga tapperhet, när det gäller att kämpa för en förtryckt brödrastams rätt och frihet. Byen Dippel på Sundeved ligger som bekant nära intill den landsväg, hvilken förer från Gravensteen till färgestället vid sundet mellan Als och halfön Sundeved, som endast genom denna färja kommunicera med hvarandra. Men färjan bar, alltsedan danskarne besatte Als, icke varit i verksamhet, och i stället hafva dessa lagt en skeppsbrygga öfver Als-sundet, hvilken skjuter in i Sundeved och är försedd med ett starkt, med många kanoner späckadt brohufvud. För att beskydda detta brohufvud och spärra den enda väg, som förer till Alssund, uppfördes på Dippel redan förlidet år betydliga skansar, armerade med kanoner af svår kaliber, och hvilka, efter vapenstilleståndets uppsägande, åter besattes af danskt artilleri. De tyska härförarne, som under nuvarande fälttåg tyckas uppträda långt mer energiskt, än den förl. år kommenderande, med Schleswigholsteinarnes förbannelser belastade general Wrangel, hade nog insett, att eröfringen af Als (!) eller åtminstone förstöringen af den från ön till Sundewed förande skeppsbryggan var alldeles nödvändig för att sluta kriget med ett enda slag. Ty just detta Als var för danskarne, så att säga, en räfkula, hvarifrån de begåfvo sig ut, för att utföra ett eller annat röfvaretåg på Sundeved, eller för att med öfvermakt kasta sig öfver några mindre framskjutande afdelningar af tyska hären, och åter hastigt draga sig tillbaka under sina skansar och krigsskepp efter väl anrättad skada. Men till en öppen strid hade det aldrig kommit, ty att på öppna fältet ställa sig emot de våra, dertill var danska armåen för mycket modlös och demoraliserad. Derföre var det nödvändigt att göra en ända på dessa småfäktningar och tillochmed folkrättsvidriga röfvaretåg, antingen genom att helt och hållet fördrifva danskarne från Als, eller åtminstone förstöra den öfver sundet lagda skeppsbryggan, för att afskära dem vägen till Sundeved. Derföre beslöts redan den 12 dennes i bayerske och sachsiska generalernas krigsråd att storma skansarne vid Diäppel; och med en verklig enthusiasm emottogo trupperna ordres att vara färdiga till framryckande. Redan om natten drogos de åtskilliga bataljonerna närmare hvarandra och tidigt om morgonen började operationerna. Bairarne, omkring 5000 man starke framryckte från Snogbeck, Satrup och Stenderup; sach