I i I ) l der, och det öfriga Europa skulle est rinteresset för allmänna och genomgripande angelägenheter så lätt som här svalnar eller förslappase, der måste man just vara så mycket mera verksam; der blir det för hvar och en opinionens målsman en ovilkorlig pligt att icke låta detta afsvalnande, detta förslappningstillstånd inträda — svårigheternasmå nu vara så stora och många som helst. Ju flera och större de äro, desto ärofullare blir det att bekämpa och öfvervinna desamme. Om t. ex. Sveriges liberala tidningar, Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-tidning deri inbegripen, hade låtit afskräcka sig af de svårigheter, som rest sig emot den ide, för hvilken de kämpat, så lefde Svenskarne troligtvis änna i menlöshetens af godtycket lofprisade gyllene ålmed ömkan blicka ned på en fri press, hvilken så litet uppfyllde sin bestämmelse och motsvarade de fordringar, man hade på densamma. Red. sjelf har, såsom vi ofta med tillfredsställelse förnummit, med ifver och värma omfattat reformernas sak och bland dessa en tidsoch ändamålsenlig ombildning af vårt representationssätt. Hvilka svårigheter möta ej här, blott i denna enda fråga! Men icke har red. fördenskull låtit sig afskräcka från att i sin mån arbeta på dess genomdrisvande; det se vi ju nästan dagligen. Red. skulle ock hafva brutit mot sin pligt, om den så gjort. På samma sätt bryta de skandinaviska sällskaperna mot sin pligt, om de äro overksamme i en tidpunkt, då den ide, hvars förkämpar de äro, med hög röst påkallar deras verksamhet. Slutsatsen är, såsom vi våga tro, ej blott logiskt rigtig, utan, hvad ännu mera är, moraliter ovederlägglig. Red. har vidare yttrat, -att man väl af de skandinaviska sällskaperna kan (ega rätt att) forydra en vida större verksamhet, än hittills, men ratt man icke får vara alltför sträng i sina prertentioner. — Hvad beträffar denna anmärkning, torde det tillåtas oss fästa Red:s uppmärksamhet derpå, att vi allsicke klandrat de skandinaviska sällskapernas verksamhet7, utan deras overksamhet, nu, i innevarande tidpunkt, då skandinavismen omkring sitt baner icke bör sakna sina förnämsta kämpar, dem, som öppet och frivilligt åtagit sig att vara dess talmän och sakförare. Vi kunna följaktligen icke sägas vara för stränga i våra pretentionern, då vi uppmana dem att göra nagot. Hvad de skola och böra göra, det veta de utan tvifvel bäst sjelfva. Vi hafva tagit oss friheten påpeka ett och annat deraf, icke derföre, att det vore det enda rätta, eller det bästa, utan blott som en sak, hvilken kunde tåla att tänka på; såsom en fingervisning, den de efter eget skön kunde antaga eller förkasta. Dertill inskränka sig våra pretentioner. Oss synes det, som om dessa på intet sätt kunna kallas vför strängar, eller öfverdrifna. Slutligen har Red. yttrat, att vverkligt stort skall kunna uträttas, måste hela ysvenska nationen betrakta sig som ett gemensamt skandinaviskt sällskap, och hvarje medborgare, med förmåga att elda till deltagande för svåra danska bröders sak, känna sig dertill förrpligtad, utan afseende derpå, om han är inrergistrerad uti skandinaviska sällskaperna i Upsala och Götheborg eller icke. Vi medgifva gerna, att Red. har rätt härutinnan; men Red. torde godhetsfullt tillåta oss fråga: huru skall en så allmän skandinavisk anda kunna ingjutas hos innebyggarne i ett land, der, enligt Red:s egen uttalade åsigt, interesset för allmänna och genomgripande angelägenheter så lätt svalnar eller förslappas? — Vi för vår del kunna, med detta Red:s yttrande till stöd och utgångspunkt, icke inse, huru det skall låta sig göra, allraminst om de, hvilka det framför andra borde tillkomma att gifva impuls åt denna skandinaviska allmän-anda, draga sig undan eller förblifva overksamme. När saltet mister sin sälta, hvarmed skall man då salta? heter det i skriften, och denna sinnebildliga fråga bar, i vår tanka, sin fulla tillämplighet på de skandinaviska sällskaperna i detta fall. Det är visst sannt, att hvarje skandinaviskt sinnad medborgare, med förmåga att elda till deltagande för våra danska bröders sak, bör känna sig dertill förpligtad; men i främsta rummet åligger väl uppfyllandet af denna pligt dem, som företrädesvis kalla sig skandinaviskar, iklädt sig skandinavismens färger samt i och för bevakandet af dess interessen med hvarandra ingått brödraförbund. Det är är möjligt att vi irre oss härutinnan; men om så är, kunna vi icke för oss nöjaktigt förklara, hvartill de skandinaviska sällskaDeras benämninag rom någonting nerna ecentligen skola tjena