Skandinaviskt. Från de Herrar Skandinaver, hvilkas anmärkningar emot de skandinaviska sällskaperna voro intagne i gårdagstidningen, hafva vi, med anledning af våra få vid artikeln fogade och i hufvudsaken från Skandinavernes mening föga afvikande reflexioner, redan i dag på morgonen emottagit följande uppsats, med begäran, att den måtte i dagens tidning intagas. Man finner häraf, att Skandinaverneäro män, som icke allenast steg för steg ämna försvara sina åsigter, utan äfven veta att gripa den flyenende tiden i lockarne. Detta allvar och denna ifver för skandinavismens sak kunna icke glädja någon högre, än oss, och då en polemik om ord möjligen skulle kunna afvända uppmärksamheten från sjelfva saken, åtnöje vi oss med att intaga uppsatsen utan kommentarier; öfvertygade likväl såsom förut, att skandinaviska sällskaperna, så få som de ännu äro, icke skola förmå utöfva något särdeles inflytande på opinionen — ehuru det onekligen är deras skyldighet att göra hvad de kunna — och att man icke bör pretendera för mycket af dem, utan i stället snarare vända sig direkte till nationen och till pressen, som också till en stor del synes hafva fått munlås i den skandinaviska frågan. — Artikeln lyder, som följer: Med synnerlig glädje och tillfredsställelse hafva undertecknade af den apostill, med hvilken Red. af Handelstidningen beledsagade vår i gårdagsnumret af nämnde tidning införda uppsats, funnit, att det är dess fasta beslut att låta alla, äfven de varmaste, yttringar till förmån för den skandinaviska iden uttala sig i dess blad. Vi äro fullt förvissade om, att tusentals medborgare, så väl här, som annorstädes, erkänsamt skola hålla Red. räkning för denna beredvillighet, och säkert är äfven, att den goda saken derpå skall vinna. Hvad som möjligtvis i dylika yttringar kan förekomma en och annan för varmt, eller, såsom det i dagligt tal kallas, exalteradte, får tilskrifvas dels omständigheternas kraf, dels författarnes hänförelse för den ide, i hvars tjenst de trädt och hvars interessen de följaktligen äro pligtige att bevaka. Det står ju allmänheten, den läsande publiken, i detta som i många andra fall, fritt att pröfva, gilla eller — förkasta. För vår enskilta del skulle vi dock våga tro, att ett öfverskott af värma hos en författare är att föredraga framför dess motsats. Hvad som gått från hjertat plägar merändels äfven tala till. bjertat och är städse fjerran från allt, som kan få namn eller sken af ljumhet. — Det förefaller oss som om Red. hade tyckt, att äfven vi skulle hafva uttalat oss något väl varmt, eller varit något för stränga i våra fordringar hvad beträffar de dess skandinaviska sällskaperna. Må så vara! Vi ja icke tvista om ord; i sak deremot torde tillåtas oss att få uttala vår mening, äfven den i ett eller annat afseende skulle afvika vildet om något från de åsigter, som Red. sjelf hyser. Red. har velat urskulda de skandinaviska sallskapernas i år visade liknöjdhet för våra danska bröders sak med rde svårigheter, som uppställa isig för deras verksamhet i ett land, der interresset för allmänna och genomgripande angelägenheter så lätt, som här, svalnar eller förslappas. — Det är vackert af Red. att vilja taga de skandinaviska sällskapernas parti; men icke desto mindre våge vi hålla före, att Red:s försvar icke här och i detta fall är på sitt rätta ställe. Red. torde sjelf vid närmare eftersinnande finna så vara förhållandet. Det ligger nemligen en uppenbar motsägelse i det, som Red. till