derigenom, att man, förmedelst orimligheters framdragande, blottar sin okunnighet uti det afhandlade ämnet — detta visar lättsinne, om ej rent af öfversitteri. Huru ofta har icke sjelfva okunnigheten, genom slumpen, frambragt upptäckter uti flera, om ej nästan uti alla vetenskaper? kunna vetenskaperna eller dess idkare derföre frånkännas allt förtroende? — Hvarföre skulle här fållas en så hård dom öfver veterinärerne och sägas, att från deras sida är intet att vänta, utan att landtmannen gör bäst uti att hjelpa sig sjelf. Dömer icke, så varder eder icke dömdt! — Äger den riddersmannen, jemte de hans konsorter, som här så barskt framträda, den så osvikliga förmågan att bedöma och upplysa om det rätta och sanna? I sanning vågar ins. tvifla derpå. Sjelf har ins. med framgång använt syror i förening med slemmiga dekokter vid den ondartade lungsjukan, likväl understödd af åderlåtning och starkare afförande medel, då sådant för tillfället behöfdes. Äfven insändaren voterar för frisk luft, och har tillochmed under bar himmel behandlat en hel del sjuka, då väderleken medgifvit sådant. Ins. medgifver således gerna, att icke allt uti ofvannämnde uppsats är förkastligt; men en noggran utgallring är af nöden. Detta har ins. nämnt, på det att han icke med skäl må kunna anses partisk. Icke sällan har ins. både i Tyskland och inom fäderneslandet hört yttranden, liknande dem, den värde talaren i Kongl. Landtbruks-akademien derstädes fällt, deruti veterinärerne fått uppbära högst ogrannlaga tillvitelser. Vid närmare undersökning, huruvida skälen dertill legat antingen uti veterinärernes oskicklighet, eller i de kritiserande domarnes duglighet, kan ins. rittvist försäkra, att veterinårerne nära nog uteslutande segrat öfver sina belackare. När man utbedt sig få veta grunderna för antiveterinärernes behandling och ordinationer, hafva oftast desamma befunnits lika absurda, som deras föreskrifter. Mer än en gång har ins. sjelf vid sådana tillfällen gått segrande ur striden. Ins. finner det nedslående att se, huru liten uppmuntran veterinärer nu för tiden njuta, såväl från Regeringen och de privilegierade myndigheternas, som från allmänhetens sida. Ins. talar här såsom landtman och i landtbrukarnes intresse. Såsom sådan vågar han påstå, att landet gör större förluster genom brist på skicklige veterinärer, än man i allmänhet vill tro — en omständighet, hvilken ins., såsom praktiserande veterinär, under den långa tid han förr idkade landtbruk, öfvertygat sig om, och hvilken han här tager sig friheten bedja allmänheten behjerta, med den fulla öfvertygelse, att flertalet af den skola dela hans åsigt i detta afseende. Kunde det lyckas att förskaffa veterinärerne bättre utsigter för framtiden; då kunde man vara fullt förvissad om att duglige män i denna gren af vetenskaperna komme att. uppstå. Nu vidare till ämnet. Hvarföre skulle kongl., Landtbruksakademiens Hr sekreterares tal just nu utspridas i tidningarna? Detta är en fråga, som ins. gör sig i afseende på hvad han har sett Regeringen så visligen förordna, neml.: att döda de af lungsjuka angripne eller för den misstänkte kreatur, för att söka afskära sjukdomens spridande i landet — något som ganska säkert är af största vigt, och hvarvid icke heller ansträngning af kostnader böra sparas, så länge man har hopp om utrotandet af denna härjande landspläga. — Vi hafva här våra grannars, Danskarnes, exempel att följa, hvilka, såsom man påstår, genom dessa åtgärder redan hafva hämmat smittan. Ins. nödgas ännu en gång fråga: Hvarföre skulle en sådan tidningsartikel som ofvannämnde just nu fram träda ? och det från en kongl. akademie! Har väl detta skett, för att stärka de olycklige landtmännens förtroende till veterinärerne, som fått sig uppdraget att till döden döma deras kreatur; eller har afsigten varit motsatsen? — Hvad vet jag! — Bättre, tror ins., hade det likväl varit, om Herr kongl sekreterarens och riddarens tal hade stannat inom Landtbruksakademiens lyckta dörrar, der det säkerligen gjort den största effekten. Ins. vill nu titta litet på hr baron v. Ellrickshausens yttranden, som den värde talaren framställt uti oftanämnde tal. — Herr baron har, säger han, på egendomen Seegut funnit 120 stycken hornboskap behäftade med lungsjuka, och det alla i sjukdomens sista stadium. — Han öppnade ett af de fallna djuren, hvarvid han öfvertygade sig om, att sjukdomen var den äkta lungsjukan; han omvände hela det förut begagnade 1