Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1849, sida 1

— Skandinariskt. Hvad göra de Skandinaviska sällskaperna för våra danske bröder? Såsom något hvar vet, hafva vi här i Sverige tvenne föreningar, som under benämningen Ska ndinaviskasammanträdt och högtidligen lofvat att verka för den skandinaviska id6en, för den stora, härliga id, som har till ändamål att, ätminstone i andelig måtto, mellan Nordens trenne brödrafolk allt fastare åtdraga det vänskapsband, som för några få år sedan knöts vid stränderna af Fyrisån, i Danmarks gästvänliga hufvudstad och under Lundagårdens susande kronor. Detta de skandinaviska föreningarnes löfte är icke gifvet i något hänförelsens ögonblick, under intrycket af storartade och festliga tillställningar. Det är, eller borde åtminstone vara, en mogen frukt af den stora tanka, af hvilken man redan i slutet af förra århundradet träffar spår hos Nordens siare och skalder; af den tanka, som genomströmmade Frithiofs sångare, när han för fyra lustrer sedan i Lunds afjättehand byggda tempel tryckte lagerkransen kring tinningarne på den bard, som han sjelf förklarade vara vthronarfvinge i diktningens verld; af den tanka, som besjälade Nordens söner, när de, såsom nyss nämndes, en kristnad vikingstam, ombord å eldfrustande drakskepp summo till hvarandra på gästbesök öfver mörkblå vågor. Ifrågavarande löfte har dessutom så många gånger i tal och skrift blifvit upprepadt, att folket bar fulla anspråk på att se det uppfyllas. — Nå väl, hvad göra de skandinaviska föreningarne nu, för att i handling öfvertyga det om, att de haft en djup och allvarlig mening med sina ord?.... Sedan flera veckor tillbaka hafva stridens lågor brunnit på dansk jord, dess söner kämpat för dess sjelfständighet, dess döttrar burit sorg öfver fäderneslandets i kamp för detsamma stupade försvarare. Hafva de skandinaviska föreningarne gjort något för att visa sitt deltagande i deras öde? — Vi känna det icke, och det är derföre vi fråga. Det förefaller oss dock som om de skandinaviska föreningarne, allmänheten förutan, äfven med bästa vilja ingenting förmådde uträtta, och till allmänheten, till folket, hafva de ännu hvarken i ett eller annat afseende vändt sig. Icke ens en annons om medlemmarnes af dessa föreningar sammanträdande till öfverläggning om hvad under nuvarande förhållanden är att göra hafva vi i tidningarne varseblifvit. Huru förklara denna tystnad, denna overksamhet? Huru förklara den ien tidpunkt, då man hvarje postdag med fruktan och bäfvan fattar de danska tidningarne, för att i dem erhålla underrättelser om våra mot öfvermakten kämpande, af de medlanderegeringarne trolöst förrådde bröders öde? — Öfver bajonetter, kanoner och härar, det vete vi, hafva de skandinaviska föreningarne icke att bjuda; men hafva de