Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1849, sida 1

må, att genom böner, hotelser och demonstrationer vilja afhålla Italienarne från deras en gång fattade föresats. I den sicilianska tvistefrågan har den engelska bemedlingen icke litet bidragit till att förvirra de redan i sig sjelfva förut invecklade förhållandena. Om, eller, rättare sagdt, när Italien en gång erhåller en nationell sjelfständighet, tryggad genom enhet i bestyrandet af dess angelägenheter, — med ett ord: när Italienarne en gång blifvit en nation icke blott i hjertat, utan äfven i handlingen, hvarmed skall då den nya nationen rikta Europa? Hvarje stor nation i vår verldsdel, hvilken icke antingen är för litet utvecklad, eller ock har skridit tillbaka i kultur, har sin egendomliga åsigt af lifvet, åt hvilken den egnar sina krafter och sina sträfvanden. Industrien och handeln hafva sitt hem i England; Frankrike går öfver sina medborgares lik fram till sitt mål, lösningen af det sociala problemet; Tyskland an— ordnar tillvarons former i stora kathegorierv; Ryssland står ständigt färdigt att kasta absolutismens Brennus-svärd i vågskålen mot de frisinnade ideer, som utgå från Frankrike: allt (för att tala som en tysk) befrämjande hvartannat genom motsatser. Hvad vilja då Italiens söner, denna lefnadsfriska nation, med sin glödande enthusiasm, sina häftiga passioner och sitt ädla hjerta — hvad vilja de medföra till nationernas stora andeliga allshärjarting? Den rigtning, som den italienska revolutionen tagit, visar, såsom vi redan i en föregående artikel hafva anmärkt, att den icke allenast är nationell och social, utan äfven religiös, eller, om man hellre så vill, kyrklig. Denna sida af revolutionen är dock icke ännu tillräckligt utvecklad, står icke fullt klar för alla Italienares öga och åtnjuter icke eller derföre ännu ett så allmänt understöd, som den politiska och sociala. Det är fördenskull en lycka, att den nationella iden sammanhåller Italienarne, tills en gång äfven den kyrkliga revolutionen banat sig. väg till allas hjertan. Den kyrkliga revolutionen har sin grund i ett af naturen religiöst folks förbittring öfver det andliga ståndets missbruk af sin makt, och är fördenskull rigtad ej allenast mot dess andliga inflytande, utan äfven mot dess verldsliga intressen. Det katholska presterskapet betraktar sig sjelft som en stat i staten; det har sammanskrapat omätliga rikedomar; det har gifvit sina underordnade befallningar i rent verldsliga angelägenheter, oaktadt dess rike icke är af denna verlden. Dessa lemningar från medeltiden, hvilka presterskapet till en del förlorat i de större katholska staterna, har det bibehållit i Italien, understödt så väl af påfvens, den andlige monarkens, inflytande, som af de andra regeringarnes svaghet. Under det att sålunda å ena sidan folkets religiösitet förvissar oss om, att religionen sjelf förblifver oantastad, röja å andra sidan de fakta, hvilka på den sednare tiden kommit till allmän kännedom, att det en lång tid bortåt hos folket funnits ett djupt inrotadt missnöje med presterskapet, hvilket ändtligen nu, förmedelst dess motstånd mot den nationella saken, kommit till utbrott. När Italien en gång blir ett fritt och sjelfständigt helt, kommer säkerligen presterskapet icke mera att åter erhålla det verldsliga inflytande på folket, hvilket det nu förlorat ). Tillochmed herraväldet öfver samvetena har det förlorat, emedan revolutionen tillkommit emot presterskapets vilja och till en del är rigtad mot detsamma. Just denna det andliga ståndets makt i staten och makt öfver samvetena, mot hvilken revolutionen rest sig, är ett af de vigtigaste olikhetsmomenter mellan protestantismen och den nuvarande kotholicismen. Det öppnar sig alltså i detta fall en lofvande, ehuru ännu dunkel, utsigt till ett närmande mellan trosbekännelserna. Måhända skall det lyckas Italienarne att undanrödja en af de vigtiga) Ett vigtigt bidrag, som talar för sanningsenligheten af denna åsigt, är den romerska regeringens adress till Europas folk, i hvilken den förklarar, att