Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1849, sida 1

35 gr. blidt. — — — ——— — —— Korrespondens. Stockholm den 13:de April. IIär talas i detta ögonblick naturligtvis icke om annat, än det arma Danmarks ställning och olyckor, i anledning af de med gårdagens post ryktesvis och i dag med posterna bekräftade underrättelserna om linieskeppet Christian VIII:s och fregatten Gefions missöde i Eckernförde hamn. Detta bevisar emellertid ytterligare det osantliga misstaget att medgifva en förlängning af stilleståndet, och att ej begagna sig af de stora krafter, som Danskarne ägde att disponera öfver den 25:te Mars, för att genast i snabba marscher öfver Flensburg, Slesvig och Eckernförde marschera på Kiel, och genast föra kriget in i Holstein. Faran deraf hade varit ingen; ty om ock Tyskarnes anryckande skaror skulle befannits för starka att vid framkomsten våga mot dem en afgörande träffning på Holsteinska området, så hade Danskarne haft det bästa tillfälle att intaga förträffliga ställningar vid Plöen och Eutin, besätta Litgenburg och Neustadt, samt i aldra värsta fall att vid Oldenburg, understödde af sin sjömakt, göra allt vidare anfall snart sagdt omöjligt. Genom en så betydlig styrkas sammanhållande på detta af Östersjön omslutna landområde, hade Danskarne kunnat draga ofantliga fördelar af sin sjömakt. De hade på ön Femern det förträffligaste tillfälle, att samla sina förråder af alla slag. Lätt hade de tagit denna 6, under det landtarmGen blott behöft fyra 3 fem dagsmarscher, att ifrån Alsen och Apenrade marschera till Kiel och Preetz; då den icke på sin marsch nödgats medtaga hindrande svårt bagage och förråder. Fienden deremot, som icke ännu då hade koncentrerat sin styrka, skulle sedermera troligen aldrig kunnat till den grad offra manskap och penningar åt Slesvigs eröfring, att han vågat lemna en så ansenlig arme i sin rygg. Slesvigska landet hade blifvit skonadt; jutska landtstormen hade snart fraterniserat med, den nordslesvigska allmogen; slesvigska representanter kunnat infinna sig i danska riksförsamlingen; och folkets röst fått derigenom förklara sig på ett sätt, att sjelfva Tyska eröfringslustan skulle funnit sig nödsakad att uppgifva försöket att göra Slesvig till en Tysk provins. I det stället hafva nu insurgenterne fått nytt mod genom stödet af de i sjelfva Slesvig koncentrerade tyska stridskrafterna; Danskarne kunna med största svårighet numera tänka på att anfalla dem. Danska armåen på Alsen kan väl tvinga fienden att hålla en betydlig styrka vid Flensburg och Apenrade, och således afskräcka honom från att anfalla Jutland, så vida han ej disponerar mycket stora stridskrafter; men kriget der blifver helt och hållet defensivt, och Danmark lider, Slesvig utarmas. Icke eller kunna anfall till sjös på holsteinska och tyska orter göras med den kraft, som om danska stridskrasterna befunnits koncentrerade i Holstein vid Oldenburg och på Femern. Det är obegripligt, att de ledande personerna i Danmark icke insågo vigten af att ej förlänga stilleståndet, och att begagna ögonblickets fördelar, då tyska kontingenterna ännu blott hade börjat sina anmarseber. Men sedan de försummat det, borde de ännu i denna stund heldst tänka uppå att sjöledes genomföra ett anfall på Holstein, sedan det ej mera kan utföras genom några marscher till lands. Det blifver visserliger både svårare och dyrare; men omöjligt är det ej — och säkert är det den enda utvägen att kunnframtvinga freden. Om saken så utförts, hade Danmark nu haf ett linieskepp och en fregatt i behåll, hvilka