Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 april 1849, sida 1

I kontor, dels a utdelningssStållelIAÅ 0C11 — — ma mån folkmängden hos oss tilltagit, har fattigdomen jemväl i ännu högre grad tillvext, — ett förhållande, som utan tvifvel häntyder på ett i samhåällskroppen djupt inrotadt ondt. Ty om också folkmängdens snabba tillvext är ett kännetecken på en ökad nationalvälmåga, såsom förhållandet var i Nordamerikanska förenta staterne, der folkmängden emellan åren 1784—1809, eller på 25 år, fördubblades, hvilket ock egde rum från 1809—1834, så utgör likväl Irlands tillstånd ett varnande exempel, alldenstund folkmängden derstädes förökats utan en motsvarande tillvext af nationalkapitalet. Återgå vi nu till Sverige, så finna vi att folkmängden väl tillvext betydligt, men att de fattiges antal i en ännu högre grad tilltagit, hvilket således är ett säkert kännetecken att nationalkapitalet icke förökat sig i samma proportion som folkmängden. En följd af detta olyckliga förhållande är, att icke blott mortaliteten tilltagit, utan jemväl brottens antal, hvilket tydligen visar sig af brottmåls-statistiken. Det ligger i sakens natur, att fattigdomens tilltagande måste föröka dödligheten iett land, enär hvarje arbetare-familj, som under den förra, bättre perioden kunde med sitt arbete och biträdd af de sina, förskaffa sig lifvets nödtorftighet, kanske äfven en eller annan beqvämlighet, nu deremot, under den svårare perioden, måste inskränka sina behof och njutningar, ja, kanske tillochmed försaka de för lifvets uppehälle mest oumbärliga medel. I ännu högre grad måste dödligheten tilltaga hos dem, hvilkas inkomster under den föregående perioden nätt och jemnt förslogo till deras underhåll, ty då de under den lyckligare tiden redan voro bragte derhän, att deras inkomster blott voro tillräckliga för tillfredsställandet af de alldra nödvändigaste behofven, så är det uppenbart, att hvarje förminskning i deras underhåll måste bringa dem till tiggarestafven och i förtid rycka dem i grafven. De åter ibland dessa olycklige, som ej äro i stånd att arbeta, — ty med förminskningen i qvantiteten af näringsmedel aftager också arbetsförmågan — eller att längre uthärda i sitt elände och som föredraga att lefra framför att dö, de förledas då i frestelse att förgripa sig på sin nästas egendom, vare sig för att undgå hungersdöden, eller för att så hamna i statens fängelser, eller af brist på arbetstillfälle. Och på detta sätt fortgår det, såsom erfarenheten utvisar, ända till dess att folkmängden aftagit så, att den kommer i en rigtig proportion till nationalkapitalet, eller det sednare tilltagit med så snabba steg, att det kän hålla stånd med folkmängdens tilltagande. Vi hafva vidrört ett ämne, som är outtömligt och som bildar en del af en bland de nyttigaste och vackraste vetenskaper, som i sednare tider skådat dagsljuset, den politiska ekonomien. Men vi hafva ansett nödigt att förutskicka dessa korta anmärkningar, på det deraf tydligen måtte inses af hvilken omätlig vigt det är, att styrelsen i ett land på ett sparsamt och ändamålsenligt sätt använder statens inkomster, emedan hvarje slöseri, hvarje oförståndigt eller onyttigt användande af de till statens bästa användbara och genom statsmedborgarnes idoghet, deras svett och möda samlade tillgångar djupt återstudsar på de fattiges hufvud och beröfvar dem tillfredsställandet af deras nödvändiga behof. Vända vi nu våra blickar på styrelsens sparsamhet, hvad finna vi väl då för tröst i den förändring, som med så ljusa färger utmålades 1844? Landet belastadt med jen krigsgärd af två millioner rdr bko, utan att nationen deraf skördat det ringaste gagn. Ty hvarföre äskades väl denna omåttliga summa af ett kapitalfattigt land, om ej för att icke rigta uppmärksamheten utåt och derigenom afvända den från våra egna roformer samt tillika tillfredsställa styrelsens lystnad efter praktfulla, militäriska upptåg? Om Danmark ändå haft någon fördel af vårt uppträdande, egde vi åtminstone någon glädje af denne utgift, men då vi finna Danmark nu i stället tillskrifva oss all den smälek, det under stilleståndet fått röna, så hafva vi i sjelfva sverket endast skam af den så mångbeprisade hjelpen. Till riksarkivet beciärde och erhöll re