Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1849, sida 1

S I IITN. Je NuU1IIICLIL DCKLAUAG-l — —11 pe Seve MI MA 3 3 iii———— ch Lombardernes småträtor med Österrikarne: nen nu ser man de fötter, som förut voro taantellans lydiga slafvar, följa trummans maande hvirslar, och de ögon, i hvilka man först äste kärlek och njutningsbegär, ljunga hämndens lixtrar emot förtryckarne. Hvad har kunnat åstadkomma en så öfverraskande förändring? Svaret på denna fråga ligger i de få orden: Italienarne hafva kommit till fullt medvetande, att de äro ett folk, äro menniskor. — Med den sydlänningarne medfödda, egna glödande värma hafva de omfattat nationalitetens och frihetens interessen och med en beundransvärd enighet förgätit alla småaktiga och privata syftemål för den inre och yttre befrielsens stora och maktpåliggande värf. Men ej nog med, att de, i likhet med andra folk, hafva att bestå en kamp med främmande förtryckare och egna furstar: Italien suckar under ett tredje tyranni, nemligen under prelatväldets, starkt genom sin egendomliga centralisation, sin stora vidsträckthet och sitt i moraliskt hänseende utomordentligt inflytelserika herravälde. I ett land med de religiösa plägseder som Italien, måste, så till sägandes, hvarje individ bestå en strid med sig sjelf, innan det lyckas honom att emancipera sig undan det inflytande, som hans bigtfader utöfvat på honom; för ett helt folk, som sedan urminnes tider tillbaka varit vandt att foga sig efter. presterskapets vilja och blindt lyda dess bud, måste det synas nästan omöjligt att tillvägabringa en dylik emancipation — och dock har en sådan egt rum: der, hvarest munken icke velat svärja friheten tro och huldhet, icke följa dess högresta baner, der har han måst fly. Det är denna sida af den italienska revolutionen, som visar oss, att det icke är en ögonblicklig uppbrusning, utan ett helt folks djupa och smärtande känsla af sin förnedring, hvilken framkallat rörelsen; ty ett religiöst stämdt folk skulle icke hafva förjagat religionens tjenare, om det verkligen hyst aktning och vördnad för desamme. Italienarne äro i själ och hjerta religiöse, ehuru de allt för mycket hänga fast vid formerna. Deröfver kan dock ingen undra, när han besinnar, att hos dem hafva sjelfva religionen och dess former så sammansmält, att tillochmed sjelfva republiken måst invigas af prester, som blifvit deras andeliga öfverhufvud otrogne, i samma tempel, som varit vittne till hans bortjagande i landsflykt. Det är häraf klart, att det icke är något irreligiöst parti, som lockat eller förledt massorna, utan det är ett äkta religiöst folk, som af förbittring öfver sitt presterskaps ljumhet och dess förräderi mot den nationella och sociala befrielsesaken, passat på det sig erbjudande tillfället att höja sig ur det religiösa och politiska förnedringstillstånd, hvari det sedan så många århundraden tillbaka befunnit sig. Det är icke längre tvenne partier i Italien, eller rättare tvenne nyanser af enhetspartiet, det konstitutionella och republikanska, det federativa och det unitariska, hierarkiens försvarare och motståndare, i spetsen för hvilka man ställt Mazzini och Gioberti; ty Giobertis skarpa uppträdande mot den romersk-etruriska republiken har öfvertygat hans anhängare om, att en så beskaffad principstrid skulle hämma befrielseverkets framåtskridande, och samma parlament och folk i Turin, hvilka tilljublade honom sitt bifall, då han slungade sina hotelser mot Österrike, reste sig nästan enhälligt emot honom, när han slungade enahanda hotelser mot Italienare. Giobertis fall slöt första akten af den italienska revolutionen; det var enighetens första triumf. Vidare är af vigt att betrakta det förhållande, i hvilket de olika furstarne stått eller stå till sina folk, för att kunna bedöma orsaken till de olika skepnader, som revolutionen antagit i de Italienska staterna. De tre hufvudolikheterna representeras af Carl Albert, Pius den nionde och den neapolitanske Ferdinand; ty Österrike kan icke mera betraktas såsom Lombardiets beherrskare utan som hela Italiens gemensamma fiende. Pius IX företog, som bekant är, genast vid a de 2 8 3 122 a. ARA