Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1849, sida 1

iska forntidens ruiner tumlade sig i vilda och ständiga strider Germaner, Normanner och Byo zantinare. ; Några hundrade år derefter möter oss i Italien en helt annan bild. Rom hade genom hierarkiens makt ånyo blifvit verldens beherrskarina; men kampen om det andliga och verldsliga herraväldet gjorde Italien igen till en valplats för Tysklands härar. Tio gånger under hvarje århundrade fritt och tio gånger ånyo trälinna, kastas det sköna landet som en lekboll mellan kejsaren och påfven. Under denna nödens och bedröfvelsens tid reste sig Lombardiets städer, mäk-tiga genom sin industri och sina vidsträckta förbindelser, som en förmur mot Tyskland, värjde sig tappert mot främmande sienders anfall och skulle hafva på händelsernas gång kunnat utöfva ett utomordentligt stort inflytande, om de ej i inre strider förspillt sina krafter och derigenom fallit i händerna på några få aristokrater, som blefvo deras tyranner. Under reformationens tidehvarf gick påfveväldet under, i följd af sin egen ovärdighet; men Italiens tillstånd blef ungefär detsamma. Under loppet af tre århundraden har nu norra Italien varit en tummelplats för Österrikes och Frankrikes härar, stundom den ene och stundom den andre segervinnarens byte, under det att södra och mellersta Italien varit splittrade i flera småstater, af hvilka den största, Neapel och Sicilien, vid hvarje fredsslut blifvit skänkt än till Spanien, än till Frankrike och än till Österrike, intill dess den slutligen i förra århundradet ernådde en sjelfständighet, som blott Napoleons eröfringar afbröto för ett par årtionden. Vid Wienerkongressen — detta beryktade förbund mellan furstarne mot folken — blef Italien sönderstyckadt i sina gamla stater, och Lombardiet-Venedig blef Österrikes rof. Till år 1847 bestod det af 8 sjelfständiga stater: De begge Sicilierna, Kyrkostaten, San Marino, Toscana, Lucca, Parma, Modena och Sardinien. Lucca, Parma och Modena voro dock blott till namnet sjelfständiga; i verkligheten voro de blott österrikiska provinser, skänkte såsom apanager till österrikiska prinsar eller prinsessor. Malta blef under den allmänna plundringen Englands byte. Italien har sålunda måst tillfredsställa oerhördt orättmätiga anspråk, måst med oerhörda förödmjukelser och under ett oerhördt förtryck underkasta sig ett oerhördt godtycke, och det kan sålunda icke förundra någon, om det folk, som under loppet af 1400 år varit en kastboll för främmande eröfrare, har förlorat mycket af sin s8jilsspänstighet, af interesset för sig sjelft och sitt öde. Ur denna synpunkt tyckes äfven Wienerkongressen hafva betraktat och bedömt detsamma. Under det att den öfverfyllde Frankrike med främmande soldater samt förlamade Tyskarnes kraft och frihetskänsla genom att underblåsa den gamla afundssjukan mellan de olika staternas och trakternas innebyggare, lemnade den Italien obevakadt, allraminst anande någon fruktansvärd fara från det hållet. För sent fick furst Metternich ögonen öppna för det skådespel, som der i hemlighet bereddes. Väl skickade han en mängd lombardiska ädlingar till statsfängelserna på Spielberg och Laibach; men minan var redan färdig och väntade blott på den gnista, som skulle tända revolutionens flamma öfver hela Italien. Utan att sjelf ana det, blef Pius IX denna gnista. Nu, då han har insett sin handling och de närmaste följderna af densamma, går revolutionen med stora steg sin gång öfver spillrorne af hans omstörtade thron. Först nu står det italienska folkets karakter tydligt och klart för Europas ögon; ty först nu har det börjat förstå sig sjelft. Man har först i Romarnes eldiga ögon endast läst njutningsbegär och begär att lefva gladt för ögonblicket; man har svärmat med den romantiskt stämde Venetianaren eller Neapolitanaren, när han i den månljusa sommarnatten seglar omkring på sina lugna laguner eller på de spegelklara golferna;