Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1849, sida 2

y! Ylja nu etter de spridda och icke särdeles öfverensstämmande notiserna meddela följande berättelse om de förnämsta tilldragelserne under det så korta och för frihetens sak så bedröfliga fälttåget i Italien. Den sardinska hären anslogs till 120,000 man; den var delad i tvenne stora afdelningar, hvilka på olika vägar skulle framtränga till Milano. Carl Albert tycktes nemligen icke tro, att Radetzky hade för afsigt att gå rakt på Turin, och i denna sin mening bestyrktes han deraf, att en del af Radetzkys styrka stod koncentrerad vid floden Adda mellan Lodi och Cremona. Detta var emellertid endast Österrikiska reserven. Carl Albert gick således, den 20:de Mars om eftermiddagen, med sin hufvudstyrka öfver Ticino vid Trecate och Buffalora och framträngde på vägen till Milano. Han mötte intet motständ vid öfvergången öfver floden och uppslog den 20:de om aftonen sitt hufvudqvarter i Magenta. Emellertid passerade Radetzky, samme dag, öfver Ticino på en sydligare punkt, nemligen mellan Vigevano och Pavia, i rak rigtning mot Turin. Hans 50, oO00 man hade genom tillstötande trupper ökats till 65,000 med 120 kanoner. General Ramorino, som kommenderade den lombardiska divisionen, hade till uppgift att försvara öfvergångsstället öfver Ticino på Paviavägen. Denna uppgift skall han hafva löst ganska illa. Han lemnade en bataljon i sticket, hvilken tillintetgjordes af Österrikarne, och kom sjelf 4 timmar för sent, så att han icke kunde fördröja, än mindre förhindra Österrikarne att gå öfver floden och intränga i Sardinien. Den 21:ste utbredde sig Radetzky i landskapet Lomellina. Först nu, då Österrikarne redanutan särdeles svårigheter börjat sitt framträngande, skyndade några divisioner af sardinska hären i forcerad marsch mot Vigevano och Mortara, men enhvar af dem hade flera mil att tillryggalägga, innan den kom till stridsplatsen, der divisionen Bes, som hade besatt Mortara och Vigevano, hårdnackadt kämpat mot den långt öfverlägsna, österrikiska styrkan. Hertigen af Genua kom med sin division från Magenta i Lombardiet, general Durando från Valenza och en reservdivision, kommenderad af hertigen af Savoyen, från Casale. Österrikarne hade den 21:ste en styrka af 30,000 man samlad vid Vigevano och Mortara, och under bataljen tillstötte alltjemt nya förstärkningar från Pavia. De 4 divisioner Piemontesare, som stodo på stridsplatsen, utgjorde inalles endast 25 a 30,000 man, och det fattades dem enhet i rörelserna, enär divisionerna ankommo blott i mindre afdelningar och på olika tid, då deremot Österrikarne, som gingo anfallsvis till väga, utvecklade sig efter en förut uppgjord plan. Kampen varade inpå natten, och det föreföll i sjelfva verket tvenne bataljer. I den ena tyckas Piemontesarne haft öfverhanden, och det berättas tillochmed, att de gjorde 1500 fångar, men i den andra dukade de under och måste efter ett förtvifladt motstånd draga sig tillbaka med en förlust, som Radetzkys bulletin uppgifver till 2500 man, 56 officerare, 5 kanoner, 10 ammunitionsvagnar och en mängd gevär. Den 22:dre stod Carl Albert ännu vid Novara, der öfvergeneralen Chrzanowsky tycktes vilja samla sin hufvudstyrka, för att falla Radetzky i flanken. Närmare detaljer saknas, men det synes som om Radetzky, efter att hafva segrat vid Mortara och Vigevano, icke gått rakt på Turin, såsom man först trodde, utan vändt sig mot Novara och der lefvererat den hufvudträffning, i hvilken Carl Alberts öde blef afgjordt. Det torde icke vara utan betydelse, att hertigen af Savoyen, till hvars förmån Carl Albert afsagt sig thronen, är förmäld med en österrikisk erkehertiginna. Carl Albert har för öfrigt sjelf ill gemål en österrikisk prinsessa, och är således sardinska regentfamiljen genom dubbla slägtskapsvand fästad vid den österrikiska. Det förefaller verkligen besynnerligt, att Carl Albert efter en nda förlorad hufvudslagtning, blifvit så dekuraserad, att han afstår från all tanka på en ytterigare kamp och öfvergifver den sak, för hvilken an dragit svärdet. Så blottad kunde han möjligen vara på alla resurser och så förtviflad ar ingalunda hans ställning, att han icke ännu, synnerhet om hans arme och folk lifvades af den nthusiasm för Italiens frihet och oafhängighet, om underrättelser derifrån låtit förmoda, kunnat ed hopp om framgång ytterligare pröfva vapenckans gunst. När man genomläser notiserna ån krigstheatern, synes Radetzky så väl hafva eräknat sina rörelser efter Sardinarnes, att man