den der så mycket omtalade falheten beträffar månne då icke den rike, som köper ett förtroende, är lika moraliskt brottslig som den fattige hvilken säljer ett sådant, eller kan då väl et köp ega rum utan köpare, eller månne då exempel saknas, att ju äfven andra än arbetare kunnz låta dagtinga om sin öfvertygelse? — Ack, J Phariseer med embeten, titlar och band, som dömen så hårdt öfver edra fattige bröder, hafva då icke många bland er köpt sin storhet på bekostnad af sitt samvete och sin heder? Jo, utan allt tvifvel! menniskohjertat är sig likt, det må nu hvila under grefvens gyldene rock eller arbetarens simpla tröja, och så länge derföre som ett menskligt hjerta fortfar att klappa, skola också de menskliga lidelserne och begären evigt återfödas desamma. Och om nu detta är sannt, med hvad rätt är det då som man fortfarande tror sig kunna vägra arbetaren politiska rättigheter? Jo, med våldets och icke med någon annan, ty hvad är det väl då annat än våld dessa lagar, som förneka arbetaren att förvärfva en torfva af den jord, der Försynen lät honom födas, blott derföre att han icke är nog rik att kunna blifva besutenv, eller om -laga försvar, denna härliga produkt af vårt tidehvarfs så beprisade kultur, — eller hvilken annan är då summan af dessa båda lagar, än att hindra den fattige att göra sig oberoende, och sålunda tvinga honom att arbeta hos den rike, så framt han vill undvika att såsom -för;varslös insperras bland mördare och tjufvar, — eller hvad är väl sedan detta annat än en ny ipplaga af slafveriet, om än i något förändrad orm, och hvarföre är det månne då, som man ruktar att gifva arbetaren politiska rättigheter? — Jo, emedan han derigenom skulle kunna slita sig ös från detta slafveri, som utgör de — rikes ikedom och de stores storhet. (Forts.)