Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1849, sida 2

slersembetes underd. utlåtande, hafve Wi, som förvänte, att J, inom gränsorna af eder befogenhet, vidtagen nödiga åtgärder för upprätthållande af ordningen inom den under eder styrelse och tillsyn ställde sjukvårdsinrättning, icke funnit skäl att till eder ofvanberörde und. hemställan lemna nådigt bifall. Hvilket Wi eder till svar och efterrättelse härigenom meddele; befallande Åc.Vid genomläsandet af ofvanstående Kongl. skrifvelse, kan man icke undgå att göra samma reflexion, som man nu för tiden får göra vid så mångfaldiga andra tillfällen, nemligen att underordnade auktoriteter och embetsmän tidt och ofta besvära Konungen med småsaker, och alltsom oftast underställa honom frågor, hvarom han, ensligt grundlagen, alls icke äger rätt att besluta. För det första är det en skam för kurhusstyrelsen, att icke kunna hålla sina patienter i styr och att frambära denna oförmåga inför tronen; för det andra är det ett emot den konstitutionella friheten stridande tilltag, att vilja sätta patienterna under tjenstehjonsstadgan, och för det tredje hade styrelsen bordt veta, att Kungen icke mer än andra har rätt att beröfva folk friheten. Hvarför har styrelsen blott förordat de fattigas eller de icke betalandes ställande under tjenstehjonsstadgan? Förmodligen derföre att de skulle vara att anse såsom fattighjon. Men vet icke styrelsen, att i vårt land finnas tusentals menniskor, som, genom sitt arbete, föda sig dag ifrån dag, så länge de äro friska, utan att falla det allmänna till last. Endast sjukdomar göra att de behöfva för en kort period anlita allmänna inrättningar. Äro de derföre i sjelfva verket fattighjon? Kan det icke hända till och med ordentliga arbetare, att de under en långvarig sjukdom icke kunna betala sitt underhåll? Är då icke deras olyckliga belägenhet till fyllest? Skall och bör den ytterligare ökas dermed, att alla sådane beklagansvärde göras mera ofrie än de äro? Vitaga icke försvar af okynniga sjukhushjon, som gerna för oss må hållas i tukt och förmaning, vi opponera oss blott emot etablerandet af en princip, som i sina följder kan leda till förtryck och orättvisa. Om det nu hade lyckats att ställa de fattiga patienterna under tjenstehjonsstadgan, skulle snart de förmögna i sin tur blifvit rekommenderade, och slutligen våra sjukhus blifvit förvandlade till ordentliga korrektionsinrättningar. Besynnerligt, att Stockholmstidningarne icke reflekterat öfver styrelsens vådliga och grundlagsvidriga försök! En annan fråga är huruvida icke hela tjenstehjonsstadgan hvilar på en falsk och okristlig princip.