Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1849, sida 2

utbredt all den lyx, flard och prakt, som fordom brukades af drottningar, och i våra dagar af aktriser. Denna våning utmärkte sig framför allt genom lysande målningar. Tre eller fyra skicklige operadekoratörer hade förvandlat platfonderna i en Olymp, ett Eden, eller, kanske rittare, ett Mahomets paradis. I salongen sågs på kaminen, i dess spegelinfattning, en Diana i bad, ett intagande verk af af en modern mästare. Denna Diana förtjuste med sitt koketta småleende och sina sköna, vattendrypande skuldror. Hon badade icke för sig, utan för dem, som betraktade henne. Beatrix hade sjelf suttit såsom modell för denna Diana. Det är troligt, att målaren ej velat åtaga sig arbetet på annat vilkor. Vi vilja icke vara bland dem, som härutinnan tadla Beatrix, sedan en prinsessa låtit sin klädning falla inför en Canova; likasom en fordom ur hafvet uppstigande Venus, har man börjat erkänna, att de skönaste former böra vara tillgängliga för konstnärer och likasom tillhöra dem. Ehuru emottagande dagsljuset genom trenne fönster, herrskade likväl i denna sal ett halfdunkel. Gardiner af mörkrödt sammet hindrade dagsljuset att inträda i dess falla glans. Endast om natten, i det strålande skenet af en mängd vaxljus, hade man tillfälle att beundra amöblemangets alla poetiska rikedomar. (Forts.)