Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1849, sida 3

na jagt. En dyster aning ligger nu öfver min själ. Jag må säga mig hvad som heldst: att jag älskar er, att ni älskar mig; men ändock behöfver jag gråta. — Hvad ni är barnslig! Det är natten, som gör er så ängslig. I morgon skall ni med solen återfå hela eder glädtighet. — Nej, Maurice, jag känner, att det är förbi med den. Beatrix grät. — Hvad! — sade Maurice något rörd. — Ni, som aldrig utgjutit en enda tår! Ah! detär den der scenen i slottet! Men, säg mig då verkligen: har jag bedragit mig i min gissning, att ni är herr de Parfondvales naturliga dotter? — Naturliga dotter! — Jag är hans dotter; och det är nog; på samma sätt, som sjelfva madame de Fargiel. — Förklara er! — Ni känner min far; ni har nyss sett honom. Han bodde i slottet Parfondval, med min mor och mina tvenne systrar ..... En vacker dag återkom han från jagten med blodig bössa. När han inkom i slottet, befallde han fram sin berlinare och reste straxt derpå sin väg med den sälasta af sina döttrar, just den, ni för en stund sedan sett. Man såg sedan ej mera till honom. Min mor dog, just samma dag han reste. Hon hade velat tala vid honom; men han tillät det