Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1849, sida 2

Efter någon tystnad återtog hon med befallande ton: DE Madame! jag förbehåller mig, att ni säger mig, hvad som passerat mellan min far och er. Utan att svara, tästade Beatrix sina stora ögon på gretvinnan. — Har ni då kommit hit, för att mörda min far, madame? — Tala ej så högt, madame, sade Beatrix, när hon lyftade sig upp och betraktade madame Fargiel från hufvud till tä. Tag lagom befallande ton! Jag är också hemma här. — Är ni hemma här? — Ja visst! Ty också jag är en Parfondval, likasom ni. Madame de Fargiel sprang tillbaka, i högsta grad bestört och slagen. Hon hade nästan aldrig en gång tänkt på Clotilde och Marguerite. Hon kunde icke föreställa sig, att den dag skulle komma, då hon skulle blifva tvungen att se dem. Emellertid hade Maurice åter inkommit i rummet, ej mindre bestört, än madame Fargiel. — Låt se! sade han, med ett försök att småle. Huru är det? Varar komedien ännu? Han närmade sig Beatrix: — Madame! Ni missbrukar något gästvänskapens rätt. Beatrix betraktade honom med ett hemskt ögonkast.