Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1849, sida 2

— — — ———————i———————— rörlig; om han blott kunde tala, han, min far, skulle han göra eder flata och öfverbevisa er. Men, lika godt! Deu stund är nära, då ni icke mera skall våga att förställa er. Blygs ni då icke alls? Förneka er syster, i stället att kasta er i hennes armar! — Ni har rätt! Jag är då icke er syster, åtminstone icke för att älska er; ty jag är er syster, likasom Marguerite, för att med eder dela arfvet efter hr de Parfondval. För Maurice blef scenen alltmera förvånande. Under det han på intet vis ville taga något för allvar af det, som Beatrix sade, var han dock lifligt interesserad. Han betraktade än madame de Fargiels sköna, känslolösa, ehuru något oroliga blick, än aktrisens vackra, animerade gestalt. Emellertid hade sjukvakterskan inträdt. Hon försökte uppväcka hr de Parfondval. Han låg snarare i en djup dvala, än en dåning. — Det var sannt! sade sjukvakterskan, vändande sig till Maurice, jag glömde säga er, att edert åkdon nyligen ankommit. Eder jägare har funnit hästar och kusk på vägen, innan han kom fram till Luzarches. — Låt oss resa, Maurice! sade Beatrix, då hon på ögonblicket gick fram till den unge grefven. Jag måste gå och taga reda på min syster Marguerite. — Tag icke så illa vid er ni, madame, fortfor hon, vändande sig till madame Fargiel. Jag kommer snart igen. När min far