utom henne varande, utan äfven med den inneboende, tänkande, verksamme anden? — Hafva väl de, som fördöma de stora, nu pågående folkrörelserna, besinnat, att de äro följder af lagar, lika bestämda och ofrånvikliga, som de, hvilka verka inom naturen, blott med den skillnad, att de sednare ligga inom materiens och de förra inom andens gebit? — Men hvartill gagna dessa rörelser? frågar man oss, och vi svare: Läs historien, synnerligast den del af densamma, som handlar om menniskoslägtets framåtskridande i upplysning, bildning, kunskaper, vetande, med ett ord: i förädling, och är en sådan kurs med uppmärksamhet och eftertanke genomgången; så äre vi fullt och fast förvissade om, att spörsmålet icke skall förnyas. Vi nämnde här ofvan, att det var genom revolutioner, som den civiliserade delen af menniskoslägtet kommit till den ståndpunkt, hvilken den nu innehar. Tviflar man kanhända derpå? — Nå väl: har icke den lära, Kristus förkunnade, åstadkommit en af de största och mest genomgripande revolutioner, historien har att uppvisa? Hvad var Luthers uppträdande emot det tyranniska välde, påfvarne utöfvade, annat än en revolution? Och Guttenbergs härliga uppfinning, boktryckerikonsten! månne ej den äfven var en sådan? — Än Galilei och Kopernikus, voro väl de annat än revolutionsmän, omstörtare af förut beståndande systemer? — Och Watt, Fulton, m. fl., hvilka revolutioner hafva ej de, genom användandet af ångan såsom drifkraft, åstadkommit! — Äro måhända orden revolutionoch revolutionsmän olämplige på detta ställe? — Den, som tror det, känner icke historien, och den, som känner densamma och likfullt vill påstå, att de icke äro rätt använde, med honom lönar det icke mödan att tvista. Vi hafva icke nämnt flera än sju stora namn; ej antydt flera än fem stora revolutioner. Det kan vara nog för att visa nyttan af att göra sig bekant äfven med de andra. Fältet är stort, skördarne rika, lönen i förhållande till arbetet. Har man en gång kommit in på detta område, så lemnar man det icke så snart, hvilket dock vi äro tvungne att göra, åtminstone för denna gången. Dessförinnan vilje vi dock fråga, huru det kan vara möjligt, att män, som träda i en Newtons, en Linnes, en Keplers, en Leibnitz, en de Candolles, en Laplaces, en Boerhaves, en Berzelii, en Davys fotspår, kunna älska ett status-quo, kunna hata det rörelse-element, som uppenbarar sig i tiden? Hvad vore vetenskaperna, hvad konsterna, hvad industrien, om ej deras idkare oupphörligt och rastlöst sträfvat att fullkomna desamma, att inom dem söka tillvägabringa de stora och genomgripande förändringar, utan hvilka ett närmande till fullkomligheten vore otänkbart? Det ena vetenskapliga systemet har måst gifva rum för det andra; den ena upptäckten har banat väg för en ny, ännu vigtigare; den ena uppfinningen har undanträngt den andra, för att i sin ordning åter lemna plats för en annan, ännu mera ändamälsenlig, och så vidare i oändlighet. Månne väl menskligheten har förlorat något derpå? Har den icke vunnit, vunnit långt mera, än med ord och ziffror låter sig uttrycka!... Eller skulle man måhända af vördnad för gamla läror, gamla maximer, gamla systemer och fördomar hafva afhållit sig ifrån att granska, pröfva, förkasta, nedrifva, uppbygga, forska, finna och upplysa? Skulle man t. ex. efter inventerandet af kompassen hafva fortfarit att styra efter solen, stjernorna och vissa landkänningstecken? Skulle man efter uppfinnandet af boktryckerikonsten hafva fortfarit att skrifva böcker på papper eller pergament? Skulle man, sedan ångkraften förminskat afstånden och flyttat folk och verldsdelar närmare hvarandra, hafva fortfarit att begagna de förut brukliga fortskaffningsmedlen och, bara af vördnad för det gamla, spillt sin tid och bortkastat sina penningar? — När man nu icke förnuftigtvis kan besvara dessa och tusende dylika frågor med annat än Nej:, och när i sjelfva detta nekande svar ligger ett erkännande af det gamlas brister och det nvas stora företräden: så måste man väl äf.