Hafva vi ej något att lära af menniskoslägtets kulturhistoria? Vi äro förvissade om, att mången af våra läsare, då han kastar sin blick på detta af oss i form af öfverskrift framställda spörsmål, skall med en axelryckning, eller ett småleende, tillkännagifva sin förundran öfver, huru man kan fråga någonting så enfaldigt, begåra ett svar på det, som hvar och en, hvilken har ringaste anspråk på att anses ega bildning, genast måste möta med genmälet: -Jo, ganska mycket! Må man fritt så göra; men må man tillika eftersinna, huruvida vi i sjelfva verket icke kunna hafva våra både giltiga och stora skäl att uppkasta detta spörsmål, då man ser att åtskilliga personer, hvilka befinna sig på en hög ståndpunkt af bildning och vetande, ofta handla så, som om hvarken de, eller menniskorna i allmänhet, hade några lärdomar att hemta af den historia, som vittnar om mensklighetens framåtskridande ur mörkret till ljuset, ur råhet, träldom och barbari till upplysning, frihet och medvetande af eget värde. Det är nemligen icke sällan man hör män, utrustade med stora kunskapsskatter, män, för hvilka forntid och nutid böra anses ligga som en öppen bok, i hårda ordalag fara ut och fördöma det reformbegär, den sträfvan efter frihet och sjelfständighet, som bemäktigat sig folken. Oss förefalla dessa deras anathemer oförklarliga, ja nästan onaturliga; ty hade de druckit djupt ur forskningens källa, hade de med oförvillad blick följt händelsernas gång och mensklighetens utveckling; då, vi äre fullt förvissade derom, skulle de hafva kommit till en klar insigt af att menniskornas sträfvande efter politisk frihet måste gå hand i hand med deras stigande upplysning, med de eröfringar, de göra inom vetenskapernas, upptäckternas, uppfinningarnes, industriens, m. fl. områden. Man fruktar och fördömer revolutionerna, men man besinnar icke, att det just är genom revolutioner, som den civiliserade delen af jordens innebyggare kommit till den ståndpunkt, som den för närvarande innehar. Hvarje stor upptäckt, hvarje allmännyttig uppfinning, hvarje tänkandets, i de menskliga förhållandena djupare ingripande produkt har framkallat en revolution, en omhvälfning i det förut beståndande, brutit nya banor och väckt nya ideer. Sjelfva religionen har ej varit fri från omstörtningar, stundom af den våldsammaste natur, och det är kanske just dem, som vi i främsta rummet hafve att tacka för den grad af frihet och sjelfständighet, af bildning och upplysning, af kunskaper och vetande, hvilken vi nu innehafva. Hela den jord, vi bebo, är, att vi så må uttrycka oss, ett aggregat af revolutioner; kampen mellan de krafter, som man i dagligt tal kallar förgängelseoch pånyttfödelser, är en enda oafbruten kedja af sådana. Allt, vare sig inom eller utom oss, sträfvar efter nya former, omgestaltar sig, bildar nya, stundom djerfva öfvergångar från det ena till det andra; — huru skulle det då väl vara möjligt, att menniskan, denna skapelsens yppersta prydnad, kunde låta sig nöja med stillastående, med ett status-quo, som stode i en uppenbar strid, ej blott med det