ser att, oberoende af Österrikes inträde i förbundsstaten, bibehålla samma representantantal, och den andra bestämmer att valen skola ske mundtligt). 4) Att uppdraga den i författningen fastställda ärftliga kejsarvärdigheten åt konungen af Preussen. 5) Att uttala det fasta förtroendet, att Tysklands furstar och folkstammar skola högsinnadt och patriotiskt öfverensstämma med detta beslut och af alla krafter befordra dess förverkligande. 6) Att förklara, att, så vida och så länge de tysk-österrikiska ländernes inträde i tyska förbundsstaten ej eger rum, tillvägabringandet af ett innerligt och broderligt förbund med desamma är ett eftersträfvansvärdt mål. 7) Att besluta, att nationalförsamlingen blir tillhopa så länge, tills nästa riksmöte sammankallats och trädt tillsammans enligt grundlagens bestämmelser. Icke mindre än 7 minoritets-utlåtanden äro på samma gång som ofvananförda majoritets-utlåtande förelagda församlingen. Deras tendenser variera betydligt. Ett går ut på ett absolut förkastande af Welckerska andragandet. Ett annat vill hafva val genom slutna sedlar. Ett annat igen fordrar omröstning öfver hvarje paragraf af författningen, dock utan diskussion. Ett par har till syfte att nolens volens bibehålla Österrikes tyska länder i tyska förbundstaten, och det ena af dessa, det radikalaste bland alla, föreslår ingenting mindre, än att den österrikiska oktroyerade författningen skall förklaras vara af noll och intet värde, för så vidt den rör de tysk-österrikiska länderna, straff utkräfvas å Blums mördare, en här uppställas vid österrikiska gränsen och Tyska Österrike utkräfvas. Märkvärdigt nog har det ej fallit någon enda af konstitutionsutskottets medlemmar in att antasta den bestämmelsen, att fastställandet af Slesvigs förhållanden förbehålles framtiden. I mötet den 17:de dennes framkommo från olika partier i församlingen tvenne kontraförslag. Det ena härrör från den s. k. österrikiska fraktionen (Sommarruga, Heckscher o. s. v.) och går synnerligast ut på, att man skall föreslå Österrike vissa vilkor (deribland att det äfven erkänner folkhuset och der låter representera sina tyska länder) för dess inträdande i förbundsstaten, deröfver affordra dess förklaring, och såvida denna ej blifvit afgifven inom en månad, då definitift afgöra författningens öde. Det andra andragendet är framställdt af Radowitz och konsorter. Enligt detta skulle församlingen antaga författningen och val-lagen en bloc, dock med förändring af det hemliga valsättet i ett öppet; vid första lagtima riksmöte skulle, i samråd med riksregeringen, på sätt författningen föreskrifver, modifikationer vidtagas i densamma; alla tyska regeringar skulle uppmanas, att härtill gifva sitt samtycke; de regeringar, som förvägrade detta, förblefve vid tyska förbundet af 1815; sedan regeringarne sanktionerat författningen, skulle val af rikets öfverhufvud föregå, men detta skulle icke vara ärftligt. Börsenhalles Frankfurter-korrespondent menar, att Welckers andragande, eller, rättare sagdt, konstitutionsutskottets majoritetsutlåtande öfver detsamma, kan påräkna 270 röster af 520.