Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1849, sida 1

AL varit, eller mea nonom otverenskommas kan. den, den 15:de dennes. Samlingen var vissericke särdeles talrik, men dock större, än man kanske vågat påräkna, med hänseende till det temligen allmänt afsvalnade interesse, hvarmed Reformen åtminstone för närvarande tyckes omfattas. De närvarande. hvaribland en del embetsoch tjenstemän, ledamöter af handelsoch handtverks-societeterna m. fl. inom detta samhälle, samt en del prester, landtbrukande ståndspersoner och välmående bönder från landet, inalles omkring 60 personer, syntes emellertid omfatta ärendet med all uppmärksamhet och interesse. Ordföranden i Sällskapets bestyrelse, major Hjertman, öppnade sammanträdet med en kort historik öfver Reformfrågans behandling sedan Sällskapets första sammanträde här i staden, frågans närvarande ståndpunkt samt anledningen till Sällskapets sammankallande, neml. att afgifva svar å tvenne från Reformsällskaperna i Stockholm och Örebro till Christianstads Reformsällskap ankomna adresser. Sedan först adressen från Stockholm blifvit uppläst, innehållande hufvudsakligen en hemställan till landsorts-sällskaperna, -om icke, för påskyndande af reformfrågans afgörande, lämpligt vore att till Kongl. Maj:t ingå med underddnig petition om Ständernas sammankallande till urtima riksdag innevarande år, framställde ordföranden den fråga: huruvida Sällskapet ansåg ett urtima riksmötes sammankallande under närvarande förhållanden lämpligt eller icke. På anmodan, att bestyrelsen, hvilken för sin del troligen tagit denna fråga under noggrann ompröfning, ville meddela Sällskaperna resultaterna deraf, uppläste ordföranden ett utförligare utlåtande i ämnet, hvari Bestyrelsen på flerfaldiga anförda grunder trodde sig, i reformfrågans eget interesse, för sin del böra afstyrka bifall till underdånig petition om urtima riksdags sammankallande. Grosshandlaren Erikson, som derefter begärde ordet, trodde visserligen, med kännedem om de ringa sympathier, det hvilande representationsförslaget eger i landet, konseqvensen fordra ett urtima riksmötes sammankallande; men, med fullkomligt gillande af de i Bestyrelsens utlåtande väl utvecklade skälen för afstyrkande, ville han äfven för sin del tillråda Sällskapet att besluta i enlighet med detta utlåtande, och önskade endast, ifall af Sällskapets bifall härtill, att svaret till Stockholms Reformvänner måtte innefatta härvarande bestyrelses utförligare utveckling i ämnet, hvarigenom det nogsamt ville visa sig, att härvarande Reformvänner icke till följe af liknöjdhet för reformen, utan uti dess eget interesse, ansågo sig böra afgifva ett nekande svar. Då samtlige närvarande förklarade sig till fullo instämma med de af Hr Erikson uttryckta åsigter, beslöts, att svar till Stockholms Reformsällskap skulle afgifvas i enlighet med bestyrelsens nämnda utlåtande. Derefter upplästes Örebro Reformvänners inbjudning till Sällskaperna i landsorten att till någon provinsstad sända deputerade till ett gemensamt samverkande för reformfrågans afgörande. Bestyrelsen hade i sitt nämnda utlåtande tillstyrkt en deputerads uppsändande till Örebro, och på tillfrågan förklarade Sällskapet, att det ansåg denna åtgärd i frågan mycket ändamålsenlig, och beslöt derföre enhälligt, att en deputerad skulle till Örebro afsändas såsom representant från härvarande Reformränner. Vid afgörande om bestridandet af kostnaderna för resan, beslöts, att medlen dels genom subskription på stället, dels genom lemnadt tillfälle till subskription åt icke närvarande reformvänner i staden och på landet, skulle uppsamlas. Vid derefter anställdt val till deputerad och suppleant, hvilket Sällskapet ansåg böra ske genom acklamation, blef genom enhälligt upprop medic. dokt. och kyrkoherden Bergman i Winslöf utsedd till ordinarie dep., och till suppleant, (i händelse af förtall för d:r Bergman), likaledes genom acklamation, kaptenen baron Stacel v. Holstein. Den sednare, af en resa hindrad att närvara, skulle om valet underrättas; d:r Bergman mottog kallelsen med uttryck af sin erkänsla för Sällskapets förtroende. Sedan intet mera var att föredraga, åtskiljdes Sällskapet. (8. P.)