Insändt. Till Redaktionen af Götheborys Handels-ock SjöfartsTidning! I händelse Tit. skulle i sin tidning vilja låta intaga nedanstående lilla berättelse, måhända nyttig till varning för föräldrar, så meddelas den härmed i sådant ändamål. Händelsen är sann. Brödrabandet. Trenne bröder, den äldste 10 och den yngste nära 6 år, söner till egaren af possessionen A—g, belägen vid Glafsfjordens norra strand, lekte på sin fristund, förliden Tisdagsmiddag, d. 20:de dennes, i vårsolens ljufva, lifvande glans. Yra i sin glädje, begåfvo de sig nedåt stranden, der de varseblefvo en liten byggnad, stående uppå isen. Denna, en tillämnad brokista för en brygga från lastageplatsen, syntes barnen såsom en liten stuga, och de begåfvo sig genast dit, för att fortsätta sina lekar; — men nära brokistan hade blifvit upphuggen en större vak, för att deri nedsänka densamma. Varnade för sjön, aktade sig väl de glada piltarne att komma vaken för nära; men det är så roligt att vara djerfvast, att göra de längsta sprången och få kallas lekens konung. — Den yngste, Leonard, halkar så uti, men fattar i fallet tag i sin äldste broder Alexis, som också halkar och i gin ordning griper fast i Hjalmar, hvilken omöjligen förmådde hämma farten. — De arma barnen voro i ögonblicket sammankedjade med hvarandra, nedsänkta uti en djup och kall graf. — Försynens nåd vakade likväl öfver dem och deras föräldrar. Äldste brodren, som förliden sommar lärt sig simma, bibehöll sinnesnärvaron, och sedan den sist uti vaken, men med starkaste fart fallande, dykat till botten och släppt de andra, började han, med börda af den yngste, som krampaktigt slingrat sina armar omkring hans hals, att söka kafva sig upp, men då ej hufvudet kunde komma öfver vattnet, sträckte han upp ena armen, hvilken i detta afgörande ögonblick fattades af en arbetare, som hunnit springa till hjelp och nu uppdrog båda. Frälsningen af den tredje, som var nära att komma under isen, var äfventyrlig, och han uppdrogs nära afsvimmad. Sednare på aftonen voro alla barnen komna till sig efter isbadet, men Leonard säger: Alexis! jag glömmer aldrig den tjenst du gjorde mig. A —