Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1849, sida 1

— Hvad sjelfva lärobegreppet vidkommer, har man irt sig att skilja det oväsendtliga och tillfälliga rån det väsendtliga och evigt beståndande; det ikgiltiga och obetydliga ifrån det verkligen vigiga; kortligen bisakerna ifrån hufvudsaken. Och lerigenom har kristendomen vunnit en långt sikare grundval för sitt bestånd, än då dess förvarare mel lika ifver förfäktade det oväsendtigas, som väsendtligas värde. Inför vetenskapens, ller det blotta och bara sunda förståndets öga var kristendomen så lysande rättfärdigat sin saning, att alla försök från förnuftets sida, att stöa henne från thronen och uppsätta sig sjelft, härsfter kunna anses fullkomligt fruktlösa. Detta förnuft har, icke af yttre tvång, utan af inre frihet, besegradt af den uppenbarade, gudomliga lärans slående kraft, gifvit sig under uppenbarelsens lydnad. Till sådant herravälde har kristendomen i de sednare åren arbetat sig fram under de hårdaste strider, icke inom vårt fädernesland, hvilket hittills varit lyckligt nog att slippa vara tummelplats för de lärdas fejder, utan i främmande länder, särdeles i Tyskland, de lärda stridernas hemland. Och samma visa och allsmäktiga ande, hvars bistånd vår kyrka hittills rönt under dessa och många andra häftiga och svåra strider, och som under de vidrigaste omständigheter plantat, utbredt och upprätthållit den heliga läran ren och klar, skall visst äfven hädanefter så, som hittills, under alla tidens vexlingar och den verldsliga vishetens omskiftningar stödja, styrka och stadfästa henne, så att hon öfver de kommande, liksom öfver de hädangångna slägtena utgjuter den rika flod af ljus och frid och kraft, hvaraf hennes lefvande och friska källa öfverflödar. Denna åsigt af kristendomens nuvarande tillstånd i Europa är visserligen stridande mot den, som några blinda ifrare vilja göra gällande. Men är den sanning, så betyder det föga, hvad vantron eller öfvertron ifrar deremot. Ett högre mått af kunskaper och insigter utsläcker visserligen oftare, än den närer, trons och den fromma känslans heliga låga. Men i samma stund troslärans sanningar auktoriserat sig och vunnit burskap såsom något evigt bestående inom vetandets verld, och sjelfva blifva erkända som ett högre vetande, försvinna äfven farorna af det menskliga förnuftets högre kunskapsmått och frihet i andra rigtningar. Den satsen är allmänt erkänd och äger evärdeligt bestånd, att intet annat bevis för kristendomens sanning och det högre lifvets verklighet gifves, än det, som kristendomens Höge Stiftare sjelf uppvisat och efter Honom tusende sinom tusende upprepat och under utvecklingen af sitt lif på jorden mångfaldiga gånger erfarit, att den som gör min Faders vilja, som är i himmelen, han varder förnimmande, om denna lära är utaf Gudi. I samma stund, som detta erkännes i den bildade verlden, har kristendomen i våra dagar lika fast grund att stå på, som någonsin under de mest blomstrande skiften af dess tillväxt i fordna tider. Vinden ligger emot — säger man. Men olycka och motgång äro ofta för det kristliga lifvets utveckling och förkofran gynnsammare, än ära, makt och lycka. Motgången uppväcker den slumrande kraften till verksamhet; medvetandet att kämpa för en helig och. stor sak upphöjer sinnet; tanken rigtas på ett öfver tidens och verldens omvexlingar upphöjdt mål samt vaksamhet, tro, hopp, kärlek samt framförallt bönens ädla gåfva utvecklas; ja, under storm och oväder, om der skulle vara något, går den kristna trons skepp säkrare fram än under stilla väder. Meningsstrider, folkuppror, tankefrihet kunna derföre icke skada kristendomens evigt bestående sanning. Denna fasta grund blifver ståndande och trotsar, som klippan i hafvet, meningsstridernas, folkupploppens, den frisläppta tankoch tryckfrihetens alla skummande bränningar. —— — X— A nus———