Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1849, sida 2

72447e YVJUet, 111811 PR IATCT Val derföre vilja påstä, att om grundlagen efter ordalydelsen skall tolkas, åtgärden icke får vidtagas utan bifall af hvarje särskild medlem inom de respektive stånden. Ville man nu söka få reda på besvärandernes mening med ifrågavarande påstående, så skulle det väl synas, som de härmed hade för afsigt att bevisa, det privilegierne voro omöjliga att efter ordalydelsen tillämpa, och att derföre hvar och en skulle ega rätt att tolka den efter graden af sitt lilla förnuft, om man icke straxt nedanföre, vid besvärandernes försök att inympa Norrköpings tyska församlings privilegier på Christine församling, och då ett uttryck i dessa citeras, stötte på detta utrop: så står der med tydliga ord, och privilegier skola efter ordalydelsen tolkas. Här måste man i sanning med besväranderne utropa: förklara detta den det kan! Jag för min del vågar emellertid hysa den öfvertygelsen, att privilegierne då efter ordalydelsen både tolkas och tillämpas, om det lyckas församlingen att till pastor erhålla den prestman, hvilken pluraliteten af kyrkans äldste, förmän, samt menige församlingen förklarat sig nöjd med, så vida han är så qvalificerad, som privilegierne i öfrigt föreskrifva. Lika stor okunnighet i svenska språket förråda besväranderne genom sitt påstående, att det i privilegierne förekommande ordet kalla innefattar detsamma som ordet förskrifva, eftersom de äro sammanbundne med ordet eller. Om man således t. ex. säger, att det är besväranderne obetaget att gilla eller ogilla ifrågavarande val, så skulle, efter besvärandernes begrepp, dessa ord innefatta samma betydelse, eftersoms de äro sammanbundne med ordet eller. Väl vågar jag hysa den på skäl grundade öfvertygelsen att resultatet i båda hänsenden blifver detsamma, men likbetydande äro dock orden i alla fall icke ). Af allt hvad nu blifvit anfördt, men aldramest af den omständighet, att besväranderne i hufvudsaken endast göra det påstående, att stadskomministern, v. pastor Em. Claösson, hvilken vid valet blef mig närmast i röstantalet, måtte med mitt uteslutande, af kyrkorådet vederbörligen anmälas till undfående af nådig fullmakt på svenska kyrkoherde-embetet vid församlingen, ett påstående, som i min tanka är lika mycket stridande mot privilegierne, som allmän lag och naturlig billighet, vågar jag hysa den glada tillförsigt, att max. vener. consistorium pröfvar skäligt att desse besvär till alla delar ogilla. Att besvärandernes fordran är stridande mot privilegierne, har jag redan i det föregående visat: att den strider emot allmän lag är tydligt deraf, att om någon sådan här skulle tillämpas, det väl vore 1843 års nådiga förordning om prestval, såsom den sist utkomna i detta hänseende, hvilken dock ingenstädes föreskrifver en sådan åtgärd, men väl i dess 51 S bestämmer, att consistorium då skall döma till nytt val, om några sådane olagligheter eller oordentligheter blifvit begångna, som i 9 artikeln säges. Nu omtalar väl icke denna artikel någon så beskaffad inkompetens, som den besväranderne vilja påbörda mig, af det skäl att författningen, såsom till sin natur endast gällande för icke privilegierade församlingar, förutsätter alla sådane frågor såsom långt före valet afgjorde, hvadan ock besväranderne, då de låtit den tid af halftannat år, hvilken förflutit från ansökningstidens slut till valets förrättande, gå obegagnad förbi, och icke eller vid sjelfva valtillfället afgifvit någon reservation, torde hafva försutit sin rätt att öfver dessa båda punkter anföra besvär; men om ock en sådan rättighet ännu efter valet stått dem öppen, och allmän lag här skulle tillämpas, borde väl deras påstående icke fått sträcka sig längre, än till nytt val, hvilket dock numera, sedan det icke en gång alternativt blifvit begärt, icke eller någon annan före I besvärstidens slut derom gjort påstående, icke i något hänseende torde kunna ifrågakomma. Stridande mot all naturlig billighet är väl också pesvärandernes påstående, ty om det villfores, skulle ju hela den stora majoriteten af församingens röstegande ledamöter, hvilken så väl på zrund af privilegierne som ock deraf, att kyrkorådet uppläste min af detsamma godkände ansökling, utan att konsistorii eget, vid valet närvaande ombud, mot min behörighet anförde proest, icke ansåg sig förhindrad att på mig af) För hvar och en, som icke är så fullkomligt otunnig i allt, hvad svenskt språkbruk och svensk gramnatik heter, som besväranderne tyckas vara, synes det ätteligen, att, såsom i dylika konstruktioner ganska