Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1849, sida 1

del att använda i och för den ifrägaställda ångbätsförbindelsen, så hade man ej kunnat annat än beklaga, att förhållandet skulle vara sådant, och fått hoppas på bättre tider; men nu, då kommissariatet helt och hållet förbigar denna sida af saken, och det dessutom ej just är kändt, att handelsoch sjöfartsfonden blifvit i sednare tider på något mera ingripande sätt använd, i och för handelns och sjöfartens utvidgande och befrämjande, än såsom en följd af den beryktade Trollhätteaflären; så måste man antaga, att konvojkommissariatet ej gittat eller förmått att framföra ett dylikt hinder. Medel att befordra företaget sinnas således, men viljan att göra detta, samt förmågan och insigten att deruti se annat, än en rfördel för några få handlande på rikets vestra kustv, de fela. Handelsoch sjöfartsfonden, till hvilken såväl den östra som vestra kustens handlande kontribuera, är visserligen hela nationens egendom, enär de afgifter, som de handlande till densamma förskottsvis erlägga, på samma sätt, som alla andra å varor hvilande allmänna pålagor af konsumenterne i landet, det vill säga af nationen, återbetalas och slutligen bäras; och det är sålunda äfven fullkomligt rättvist, att den ej användes för enskilta intressen, utan blott för sådana företag. hvarigenom landets välstånd och rikets handel i allmänhet befordras och gagnas; men erkännande allt detta, och inrymmande giltigheten af hvarje argumentation, som grundar sig på sådana skäl, tro vi: att det uti detta fall hade ålegat konvojkommissariatet att söka bevisa, att den projekterade ångbåtsförbindelsen ej skulle medföra en allmän nytta för landet, och deruti har kommissariatet brustit, ty dess maktspråk, att fördelen är vringa, och utsago, att den omöjligenskulle tillfalla endast några få handlande på rikets vestra kustv, de gälla ej i våra tider för bevis. Förr kunde det väl gå an, men numera duger ej ett sådant. barbareskt beteende; nationen tål ej vidare dylika funder, och den blinda auktoritetstron och respekten äro äfven i vårt land skakade i sina. innersta grundvalar. i Konvojkommissariatet, då det ej har anfört några bevis eller motiverade skäl för sin åsigt, bar i denna sak, enligt vår tanke, handlat minst sagdt hufvudlöst; och dervid förblifva vi, till dess vi genom protokollet, hållet vid sakens pröfning, få tillfälle att justera vårt omdöme, samt erkänna oss beredvillige och skyldige, att, efter inhemtandet af de nödige underrättelserna, återtaga det begagnade epithetet, för att ombyta det emot ett sådant, som öfverläggningen verkligen må kunna förtjena, skjutande vi skulden för ett möjligen, för hårdt eller orättvist omdöme om kommissariatets åtgöranden på Aftonposten; ty det är på dess referat af kommissariatets stereotyp-förtjenande yttrande vi byggt hela vårt resonnement. Det skulle på det högsta fägna oss och många med oss här på rikets vestra kust, om vi i alla afseenden hade misstagit oss om motiverna för kommissariatets yttrande, och det vore säkert en sann tillfredsställelse och glädjande öfverraskning för svenska nationen, om alla de dimbilder, som i sednare tider omgifvit Kongl. kommissariatet, skingrades genom det diskussions-protokoll, som vi skola hafva nöjet meddela, så att det framginge ur mörkret helt hvitt, antibarbaresk samt med — både hjerta och hufvud. —7 (—— (—— — LA — . L———