Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1849, sida 1

I I AAGQrdwU2 d-is — så handlande i denna på rikets östra kust belägna stad, hvilka dermed hafva sysselsatt sig. Så åtminstone måste kommissariatets yttrande bokstafligen förstås, och för oss är det nära nog oförklarligt, huru en sådan åsigt kunnat blifva majoritetens uti en kommission, som bland sina 5, säger fem, ledamöter räknar representanter för Stockholms tvenne största exportfirmor samt presidenten för landets högsta handelstribunal. Här, på rikets vestra kust, förnekar man visserligen ej, att handeln, likasom hvarje annat näringsfång, både verkligen medför och bör medföra fördelar för de personer, som sysselsätta sig dermed, eller för den ort, hvarifrån den bedrifves, men man antager också derjemte, att den utöfvar ett välgörande inflytande på ej allenast de provinser, för hvilka handelsplatsen är en naturlig stapelort, utan äfven på hela det öfriga landet, genom det jemna utbyte af produkter, hvilket ständigt försiggår emellan landets alla provinser, och hvilket förökas och befordras, eller förminskas och hämmas, i samma mån, som handeln i stapelorten tilleller aftager. Här tro vi: att då Götheborg, genom en lifligare förbindelse med utrikes orter, lyckas att höja sin handel och blir i stånd att i förökad måtto afsätta Wermlands och Nerikes, eller det inre landets produkter, så sättas derigenom dessa provinser i tillfälle att konsumera icke allenast ett större qvantum af de varor, som hufvudsakligen äro föremål för Götheborgs import, eller kolonialprodukter, utan äfven ett större qvantum af från Stockholm till dessa provinser förda ryska varor, industri-, lyxoch galanteri-artiklar; eller ock, om ej detta sednare skulle inträffa, föranleder åtminstone den genom den lifligare förbindelsen förökade exporthandeln de nämnde provinserna att konsumera ett större qvantum af de till dem nästgränsande provinsers produkter, och för hvilkas derigenom i sin mån stegrade konsumtion af utländska och inhemska varor Stockholm, i anseende till sitt naturliga läge, drager försorg; och på detta vis, uti hvilket fall som helst, tro vi här, att fördelen af en lifligare utrikes handel i Götheborg ej inskränker sig blott till några få handlande på rikets vestra kust, utan att den äfven kommer flere handlande på rikets östra kust till godo. Och skulle man behaga att i omvändt förhållande tala om Stockholms och Götheborgs handel, så förefaller det oss här på rikets vestra kust alldeles solklart, att, i samma mån, som Stockholms handelsgemenskap med andra länder, t. ex. östersjöländerna, utvidgas, befordras och underlättas, så att ett lifligare varubyte deraf från Stockholm eger rum, i samma mån blir det inre landet, genom den förökade exporten af dess produkter, satt uti tillfälle att konsumera ett förökadt qvantum af kolonialoch fabriksvaror från Götheborg. 7 Den småaktiga afundsjuka, som vid så många tillfällen visat sig på rikets östra kust emot den, i trots af hvarjehanda tillgöranden, sig naturenligt och jemnt utvecklande utrikes handeln på rikets vestra kust, trodde vi ej skulle i nuvarande upplystare tider erhålla ett så offentligt och officielt stöd, som konvojkommissariatet genom sitt ifrågavarande oeftertänksamma yttrande lemnat den. Vi, här på rikets vestra kust, smickrade oss dermed, att Sverige, i likhet med andra länder, var på god väg till att erkänna alldeles motsatta åsigter till de barbareska, som konvoykommissariatet i sitt yttrande uttryckt, samt trodde, att vårt lands embetsoch statsmän hade så pass följt med sin tid, att de samvetsgrant undveko hvarje anledning och tillfälle att väpna rivaliteten emellan landets handelsplatser; men deruti finna vi, att vi misstagit oss, och är det gamla ordspråket sant, som. säger: att deraf hjertat är fullt, talar munnen,; så är hvad nu uti ifrågavarande fall har passerat ett mycket styggt vittnesbörd emot majoriteten af kommissariatets medlemmar. Hade kommissariatet afstyrkt förslaget på den grund, att handels och sjöfartsfondens ställning vore sådan, och anspråken på densamma för handelns och sjöfartens utvidgande och befrämjande voro så många, att det ej nu funnes några me