Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1849, sida 1

HH AVEL ÅLeILs 6 -2 —— — för detta samhälle, äfvensom för hela landet, att vi ej vilja underlåta att äfven nu dermed sysselsätta oss. I andra länder och äfven i vårt land har man hitintills trott; att befordrandet och underlättandet af kommunikationer i allmänhet utgjorde just det sätt, hvarpå en regering företrädesvis och bäst kunde gagna sitt lands handel och sjöfart, eller uppmuntra dess näringar; samt att de fördelar, som ernåddes genom hvarje regeringarnes bemödande i denna rigtning, voro för landet stora, äfvensom för nationens utveckling i längden och i alla afseenden mera fruktbringande och gagnande, än det fåfänga äflandet att höja nationens kultur och sociala förhållanden, genom prohibitiva handelsoch sjöfarts-lagar. Den nuvarande tidens företeelser visa äfven detta tillfyllest. De flesta regeringar söka ju ock att på allt möjligt vis, genom förökade och underlättade kommunikations-anstalter, närma dels främmande nationer till sin nation, dels sina egna landsdelar till hvarandra. Öfverallt sträfvar man att förkorta distanserna, det är: att vinna tid; ty man har lärt sig att inse, att tid är ett kapital; och det vore i sanning ett hån emot en bildad, tänkande och reflekterande allmänhet, om vi här skulle vilja söka att vindicera den stora och omätliga nyttan af förkortade och förökade kommunikationer nationen eller nationerna emellan. En sådan uppgift är just vår tids, och en generation, som har sett ångbåtsfarten, jernvägarne och den elektriska telegrafen inom ett par decennier utspridda öfver. bela jorden, som ständigt hör och ser, huru det ena förslaget för kommunikationsanstalternas befordrande aflöser det andra, den anse vi vara fullt kompetent att bedöma nyttan, vigten och nödvändigheten af dylika företag; och skulle någon eller några individer sätta dem i fråga, eller ringakta dem, så tro vi oss berättigade att, beträffande dessa individer, helt obetingadt yttra: att de, ifall deras opinion är grundad på öfvertygelse, äro efter sin tid. Likaledes, skulle dessa individer innehafva sådana samhällsposter, som företrädesvis berättigade dem att yttra sig om användandet af medel, insamlade från nationen, för handelns och sjöfartens utvidgande och befrämjande, så synes det oss, att de sjelfve borde inse, att de ej längre kunde med dylika åsigter qvarstå bland en framåtskridande nation, såsom gamla pekpinnar af en förgången tid, af föråldrade ideer och farhågor. Nutiden fordrar af sina embetsoch statsmän: pro primo oegennytta, och hos Kongl. svenska konvojkommissariatets herrar medlemmar befalla oss rikets gällande grundlagar att förutsätta den (således hafva vi ingenting derom att säga) pro secundo kunskaper i de ämnen, hvarom det tillhör dem att besluta; huruvida Kongl. kommissariatet uti förevarande fall har visat sig besitta sådana tidsenliga kunskaper, det torde vara alldeles öfverflödigt för oss att bestämma, ty majoriteten af medlemmarne hafva sjelfve på ett så evident sätt, nu och ofta tillförne, för nationen ådagalagt beskaffenheten af sina kunskaper och tendenser, att opinionen i landet derom är i den grad stadgad, att ett försök af oss, att i detta fall framhäfva Kongl. kommissariatets förtjenster om Sverige och svenska handeln, skulle blifva lika otacksamt som Sisyphi dagsverken. Den grundtanke, som genomgår kommissariatets yttrande, eller att fördelen af en lifligare kommunikation med England skulle tillfalla blott den kuststräcka af landet, hvarifrån den egde rum, och ej hela det öfriga landet, är i sanning högst märkvärdig och angifver tydligen den ståndpunkt i statsekonomiskt hänseende, hvarpå majoriteten af medlemmarne befinner sig, samt att åtminstone den (majoriteten) ej förnekar sitt barbariska ursprung; välförståendes under förutsättning, att yttrandet uttrycker kommissariatets innerliga, mogna och verkliga öfvertygelse. Efter dylika statsekonomiska åsigter skulle en förökad utrikes handel från en viss del af ett land gagna endast denna del och ej medföra några fördelar för landets öfriga delar; eller fördelen af t. ex. den i sednare tider lifligare handeln från Stockholm på Öster; ÅJJHArna skulle hufvudsaklicen hafva tillfallit de