Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1849, sida 1

IEÖIIIUI, MCIS a UTLCLIIIIIIÖDDÖILLIILILLAG — äqqÖAAg ÄA A kalism i Europa bragtes till en alltför stark förhoppning om framgång, aldrahelst i fall redaktions-sättet stegrades till öfverensstämmelse med yttersta venstra sidans fordringar. Det skedde; följden häraf var, att den förre redaktören, säljaren hr D. ansåg sig icke kunna qvarstanna i redaktionen, der han såsom medarbetare betingat sig ett arfvode af 2,000 rdr rgs. Med hr L:s tillåtelse afgick hr D. derifrån, med den serskilda tillätelsen att icke af sin förra förbindelse anse sig hindrad från att skrifva i andra tidningar, hvilket hr D. troddes förut en och annan gång hafva gjort, med en från allmänna åsigten om medredaktörsegenskap afvikande frihet. Hr L:s öfvermod förestafvade denna tillåtelse, som icke bordt begagnas af hr D., om denne betänkt de affärsföljder ett sådant steg kunde medföra för hr L:s egenskap af förläggare till tidningen D. Allehanda. Ur samma skäl som hr D. utgick såsom medarbetare aflägsnade sig redan förut Vinterbladets utgifvare, och längre fram på hösten afskedades den siste af gamla stammen, emedan han, ehuru vid utr. nyheternas redaktion sysselsatt, ansågs icke motsvara den äsigt, som hr L. önskade se uttryckt i sitt blad. Köpesumman för tidningen var utfäst till 17,000 rdr bko, visserligen en betydlig summa, men att den icke var oskälig, bevisas deraf, att hr L. sedermera, på hösten år 1848, blef af pålitlig man bjuden 20,000 rdr bko, om han då velat afstå bladet. bDenna köpesumma utgick med 2,000 kontant, 8,000 i Januari 1848 utaf det årets prenumerationsmedel, och sist 7,000 rdr bko i reverser med borgen. Frampå sommaren hörde man talas om, att en ny tidning skulle uppsättas. Det blef äfvenledes bekant, att hr D. utförde denna plan, med biträde af en förläggare. De, som närmare känna hr D., veta att han i det fallet, lika litet som i andra, gått fram med egennytta, och det är lika otvifvelaktigt, att hans nya tidning blott var ett foster af hans politiska ifver, som detär visst att denna tidning skadade D. Allehandas prenumeration för det kommande året. Hr D. kan icke fritagas från att hafva haft orätt i denna punkt, ehuru det icke var egennyttans bevekelsegrund. Han hade också laglig rätt, enligt hr L:s gifna tillåtelse, men han hade moraliskt orätt i att icke betänka det han, i detta fall icke borde göra allt, hvad som var honom af hr L. i öfvermod medgifvet. Den radikala rigtningen i D. Allehanda hade emellertid retat en icke ringa mängd läsare, och det är notoriskt, att man på börsen kringbar åtminstone en lista, å hvilken undertecknare förbundo sig att för följande året icke prenumerera på D. Allehanda. En af Stockholms anseddaste borgare har offentligen berömt sig af att hafva genom en sådan åtgärd tagit öfver 140 prenumeranter från D. Allehanda. I dessa bemödanden vet man här i Stockholm att hr Dalman hade ingen del. Deremot tror man, att han genom sina relationer verkat i en och annan landsort för den nya tidning, han börjat utgifva, nnder namn af Aftonposten. När året nalkades sitt slut annonserade hr L. att han till det kommande året ville vidga formatet. Prenumerationen sjönk det oaktadt till föga mer än 650 exemplar, hvarför hr L. ansåg nödvändigt att försöka en försäljning. Samme man, som haft förtroende om köpet, anmodades också att försöka en försäljning, men årstiden var emot en sådan affär, och ifrån stora anspråk ända ned till enkelt öfverlåtande utan all ersättning, blef svaret vägrande, hvarhelst man försökte en sådan försäljning. Äfven den förläggare, som nu öfvertagit att godtgöra D. Allehandas prenumeranter, var en ibland dem, som anlitades och erhöll anbudet af ett enkelt öfverlåtande. Hans svar blef, att han skulle möjligen foga sig efter den begäran, som till honom framställdes, om hr D. ville öfvertaga hufvudredaktionen, och möjligen kunde anskaffa nödigt kapital. Hr D. tillkallades, och svarade genast, och med häftighet. Den affären will ar icka hafva nå—