Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1849, sida 2

började han ånyo besörja den förvandling, som hans trädgård och park borde undergå. Sedan en tid af nära sex månader, hade likväl grefve Parfondval, mer än hans ålder tycktes kräfva, börjat affalla, nedslagen af sorg och ledsnad. Hans dotter var numera en modern qvinna, som efter flere lefnadsvexlingar tagit sin tillflykt till Paris. Hon besökte honom knappt tre eller fyra gånger om året; och tillochmed då var besöket fullkomligt ceremoniöst. Svårligen skulle man kunna beskrifva den smärta, som den gamle kände, när Regine på detta sätt öfvergaf honom, hon, som var hans hjertas hela lif, hon, för hvilkens skull han skiljt sig vid tvenne andra döttrar, som kanske likväl verkligen voro hans barn! Han fällde tårar itysthet. Den faderliga förhoppningen, som så ofta är en illusion, byggde afven här på sanden. Från den dag, han nu blifvit dödligt sjuk, hade Regine åter infunnit sig hos honom, med en väl inöfvad koketts hela ömhet. Den sjuke, som en dag velat gifva henne förebråelser för det hon så öfvergifvit honom, hade då bland annat sagt: — Hvem vet? Om jag lät kalla dina systrar, skulle de kanske komma båda två och vaka vid min dödssäng. Regine, som aldrig fällde tårar, grät icke helser nu; men hon hade dock förmåga att vi