val, tre; c) att nyssnämnde klasser, genom sannolik förstärkning från de privilegierade, ytterligare komma inom denna val-afdelning att tillsätta, sju; d) att hufvudsakligen städernes mindre näringsidkare blifva de, som komma att tillsätta desses deputerade till andra kammaren, trettio; och e) att sålunda bönder jemte andra oprivilegierade af andra kammarens 150 platser disponera 110. . Egde nu allt detta sannolikhet för sig, så skulle deraf följa, hvad författaren också uppger, att de oprivilegierade erhölle öfvervigten inom de valnämnder, som utse första kammarens ledamöter, och sålunda bestämde rigtningen af äfven valen till denna kammare. De skulle nemligen då af valnämndernas 27 eller 30 ledamöter (Jemtlands län får dock blott 24, emedan det saknar stad med egen jurisdiktion) komma att tillsätta i tre län alla, i sex län 15 af 27 och i femton län 18 af 30. Men nu hänger det så tillsammans, att: 1:0 författarens siffror endast till en del bevisa, hvad de äro ämnade att ådagalägga, och 2:o att hans slutsatser till hög grad hvila på den förmodan, att de oprivilegierade icke blott skola hålla strängt tillsammans, utan äfven lyckas att draga öfver till sig åtskillige privilegierade. Då denna förmodan står i strid med allmänna erfarenheten, hvilken ådagalägger, att i alla tider de privilegierade mera än de oprivilegierade förmått att hålla tillsammans och vinna anhängare i motsatta lägret, så underkännes suppositionen och återstå endast siffrorna. Hvad säga då dessa siffror? Jo: a) att bondeståndet kan, om det vill, tillsätta alla andra kammarens ledamöter efter medelbara val, eller 70, och samfäldt med andre oprivilegierade af kammarens ledamöter efter omedelbara val på landet, 3, således sammanlagdt 73, eller icke fullt hälften af andra kammarens ledamöter! och b) att då röstproportionen mellan näringsidkare, embetsmän och fastighetsegare i städerne, enligt författarens tabell, kan uttryckas med talen 15, 11, 10, af hvilket förstnämnda tal, 15, de mindre nä-— ringsidkarne disponera 75 och de större 75 — det alldeles icke blifver de mindre näringsidkarne, som hufvudsakligen tillsätta städernes deputerade i valnämnderna, utan den klass, inom hvilken mesta sammanhållningen är att emotse, d. v. s. embetsmännens, understödd framförallt af någre bland de större näringsidkarne och fastighetsegarne. Men detta gifvet, blifver det icke, såsom författaren antyder, de oprivilegierade, utan tvertom nyssnämnde kategorier af medborgare, hvilka, vid tillsättningen af första kammarens ledamöter, komma att disponera inom 15 valnämnder 18 röster af 30 och inom 6 dito 15 af 27, samt endast ligga under i 3. Författarens tabeller äro derföre vid ett närmare skärskådande föga talande för det hvilande förslaget, ty ej är den val-lag inbjudande, der det har all sannolikhet för sig, att de privilegierade disponera mer än hälften af antalet röster i andra kammaren och snart sagdt alla i den första. Vi veta väl, att en viss tidning, som är mycket ifrig för förslagets framgång, påstår att siffror betyda föga och att endast den omständighet att medborgare af olika samhällsklasser komma att träda tillsammans för gemensam valförrättning, skall framkalla en samhällighet ledande till önskvärda val. Men denna sats, vore den äfven i sig sjelf rigtig, är icke här tillämplig, då det hvilande förslaget uteslutande är bygdt på siffror och tyckes hafva haft till ett af sina hufvudsyften att uppställa en skala för medborgares fosterländska sinne och sunda omdöme, egenskaper, hvilka, till följe af sin andliga natur, icke låta mäta sig. Att, för öfrigt, samhällighet skulle kunna uppspira derifrån, att den ene medborgaren får i valurnan inbringa ända till 64 gånger så många röster, som den andr , kunna vi icke fatta; det förefaller oss tvertom alltför sannolikt, att ett sådant missförhållande lätt kunde komma att framkalla åtlöje på ena sidan och harm på den andra. Vill man samhällighet, vill man de lägre klassernes höjning, vill man billighet, ty den föga egande har lika dyrbara interessen att bevaka, som den mycket egande, så måste man åt alla valberättigade gifva lika rösträtt. Men detta antaget, bör rösträtten icke sträckas längre ned, än som medgifves af den ståndpunkt, hvar på samhället i andligt och materielt hänseende befinner sig. med förutsättning af gränsens ned