Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1849, sida 1

ne, som vi anse vara nog för åskådliggörandet af vår uppfattning af ifrågavarande ämne. Meno, torde någon invända, under så beskaffade förhållanden äro ju poösien och illusionen skadliga, och artikelförfattaren har dock i början af sin uppsats yttrat, att vi alla äro i behof af den slags poösi eller diktkonst, som han gjort till ett af föremålen för sin afhandling. — Härtill svara vi helt enkelt: Den hos menniskan inneboende förmåga att försköna verkligheten kan, liksom allt annat här i verlden missbrukas, när den användes utan urskiljning; men derföre får man väl icke förkasta densamma, eller förklara den vara skadlig. Äfven vattnet och elden, dessa för menniskans tillvaro helt och hållet oumbärliga elementer, kunna skada; men hvem skulle väl vilja fördrista sig att utdöma desamme? — Tag från menniskan bort förmågan att idealisera, att med sin själ kunna höja sig öfver verkligheten, och man skall på samma gång försätta henne i ett tillstånd, olyckligare än djurens, som vi icke vilja tillerkänna något förnuft. Utan poösi (nemligen i den mening, vi här tagit detta ord) utan idealisering blir sjelfva kärleken en blott naturdrift. Odlarens arbete blir då träldom; krigarens värf en menniskoslagtares; köpmannens, fabrikantens, industri-idkarens sträfvanden en girigbuks; sjömannens hardt nära en jjelfspillings, o. s. v. i oändlighet. I samma ögonblick, som den i hvarje bröst förvarade poötiska gnista slocknade, i samma stund inträdde äfven det menniskoslägtets förfärliga tillstånd, som filosoferne gifvit benämningen bellum omnium inter omnes, d. v. s. ett fullkomligt rättsoch laglöshets-tillstånd; ty det vore rent af omöjligt att menniskorna, i massa taget, kunde åtnöja sig med blotta verkligheten, utan alla högre åsigter af lifvet och dess ändamål. Hvars och ens hand blefve emot den andre, såsom det heter i Skriften; egennyttan, den starkares rätt blefve då de makter, som dikterade lagar för menskligheten, och om något straff eller någon belöning i en kommande tid bekymrade man sig ej, ty man hade derom allsicke några begrepp. Religion kände man då ej ens till namnet, och vi gå så långt, att vi nästan våge påstå, det menniskan under så beskaffade förhållanden icke egde något samvete, ehuru det skall vara en lag, som är inskrifven i hvarje hjerta. Och vetenskaper och konster sedan! Bah! bort med allt sådant gyckelverk! Har grundvalen sjunkit i djupet, så kan man vara fullt öfvertygad om, att den derpå uppförda byggnaden äfven sammanstörtar. Några ytterligare bevis för nödvändigheten att i lifvets prosa, den sträfva, kalla, jernhårda verkligheten ingjuta poösiens värmande och lifgifvande ande, torde icke vara nöden. Hvad åter beträffar illusionen, så bestå nästan alla våra handlingar, äfven de ädlaste, de mest upphöjda, i mer eller mindre mån af en fortsatt kedja af illusioner. De lyckliggöra oss, om vi blott akta på, att de icke urarta och blifva skadliga. Detta sker säkrast genom att städse hålla dem i jemvigt med verkligheten, så, att vågskålen hvarken lutar åt den ena eller den andra sidan. Den, som det förstår, han har, såsom skalden sjunger, blandat det nöjsamma med det nyttigas, och han vill säkert icke undvara hvarken lifvets poösi, dess illusioner, eller dess verklighet.