Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1849, sida 2

Hr de Parfondval betraktade Beatrix mer och mer bestört och orolig. Han svarade henne icke på några sekunder. — Nej, nej! mumlade han helt sakta, hållande handen för sin panna. Detta är icke en dröm! VUuandande sig till notarien och vittnena, yttrade han sedan: — Mine herrar! Viljen J hafva godheten tillbringa ett ögonblick i salen? NMotarien och vittnena gingo. Beatrix vände sig till madame de Fargiel: Mladame! Jag utbeder mig få vara ensam, för att tala med hr de Parfondval. Som madame de Fargiel, hvilken öfver hvad I som tilldragit sig blifvit helt förvånad, ej tycktes vilja vårda sig höra hvad Beatrix yttrat, sade hennes far, vändande sig till henne, med ett försök att visa henne ett småleende: — Gå, min dotter! Det skall gå för sig på artigt vis. Utan tvifvel är det sista gången som en lika vacker mun som din ber mig om en qvarts samtal. Maurice bjöd madame de Fargiel sin arm. De aflägsnade sig. Emedan det rum, hvari de skulle ingå, ej hade någon annan belysning än den, som åstadkoms af de genom fenstret infallande strålarne från den nedgående solen, gick grefvinnan Fargiel